Aruba – det lokala livet bortom rosa flamingos och vita stränder

I samarbete med Aruba Convention Bureau

Rosa flamingos, kritvita stränder och azurblått hav. Bilden av Aruba är paradiset personifierat och lockar två miljoner besökare per år. Jag har åkt hit för att ta del av den lokala maten och det lokala livet vilket visar sig vara en utmaning med en lokalbefolkning på drygt 110 000 som delar sin vardag med turisterna.

Det finns fyra flamingos på Aruba. Fyra stycken som lever på en privat hotellö. Deras vingar är avklippta så att de inte ska kunna ta sig därifrån. För turisterna förväntar sig att se flamingos på Aruba. De ger många likes på Instagram. Saken är bara den att de fotogeniska fåglarna egentligen inte finns på Aruba, de är importerade. Som i princip allting annat på ön med smeknamnet ”One Happy Island”. Jag åkte hit tillsammans med ett gäng europeiska journalister för att ”äta som en lokalbo och leva som en lokalbo”, något som visade sig vara en utmaning där i princip allt är anpassat för turister.

Eagle Bach är utnämnd till en av världens vackraste stränder, och här står det berömda fofoti-trädet som också växer i Arikok nationalpark.

Jag vaknar mitt i natten av ett starkt ljus som skär in genom draperierna följt av ett hejdundrande muller. Jag ligger nedbäddad i en dubbelsäng, mör efter en lång flygning och det tar ett tag innan jag förstår vad det är som händer. Trött som jag är somnar jag om. Vaknar igen en timme senare av ännu starkare blixtar och dunder. Regnet öser ner. Ovädret är så intensivt att det känns som att blixten ska slå ner i rummet. Jag tittar på klockan, hon är sex på morgonen arubansk tid. Om en timme är det dags att äta frukost. Utomhus. Jag ringer till hotellreceptionen och frågar hur det är där ute. Han säger att jag inte behöver oroa mig. Ovädret är på väg bort och det ska bli fint väder. Men han är glad att det regnar. På Aruba skiner alltid solen och nederbörden är sparsam. Två dagars regn på ett år om de har tur. Under min första natt på Aruba kom hela årets skörd.

På Zeerovers beställer du dagens färska fisk öve disken, att ta med hem eller ätas på plats.

Reklambilden av Aruba med kritvita stränder, klarblå himmel, en färgstark kultur och gästvänliga människor, motsvarar inte riktigt mitt första intryck av den populära semesterön. Istället möts jag av en gråtung himmel, gapiga amerikaner och en irriterad frukostvärdinnna som snäser surt åt mig att frukosten minsann inte är öppen än, när jag kommer tidigt första morgonen.

Men bilden ska komma att nyanseras en aning. Efter någon dag skiner solen igen, vattnet är turkosblått och människorna glada och välkomnande. Vi bor i envåningsområdet intill den berömda stranden Eagle Beach, utsedd till en av världens vackraste stränder. Här är hotellen låga och mindre till skillnad mot höghusområdet vid Palm beach där de internationella hotellen tävlar om vem som är störst och bäst.

Aktiviteten sjuder på stranden redan tidig morgon då öborna är där för att jogga, promenera och bada.

På stranden är det full aktivitet redan tidig morgon då turister och lokalbor är ute på sin joggingrunda eller promenad. Jag älskar den här tiden, när allting vaknar och solen ännu inte är brännande het och tar också en sväng längs strandkanten innan frukost. Passar på att plocka med mig plastmuggar och cigarettfimpar som turister lämnat kvällen innan för att undvika att det hamnar i havet. Aruba är dock förhållandevis en ren ö, och hotellet jag bor på, Amsterdam Manor Beach ordnar en dag i veckan strandstädardagar för gästerna.

Jag har flugit i drygt femton timmar, från en tidszon till en annan, orsakat en hiskelig massa utsläpp för att få en inblick i Arubas hållbarhetsarbete, upptäcka det lokala köket och det lokala livet, men det blir inte riktigt som jag föreställt mig. Aruba som ligger cirka 17 kilometer från Venezuelas kust är en ökenö med begränsad växtlighet och i princip allt importeras, med undantag från mango, papaya, färsk fisk och dricksvattnet. Det finns ingen som helst anledning att köpa vatten på flaska då öns dricksvatten är rent och smakar riktigt gott.

Aruba renar och filtrerar havsvattnet som förvandlas till rent och gott dricksvatten. Så det finns ingen anledning att köpa vatten på flaska på Aruba. Kan dock vara bra att veta att det är ljummet när det kommer ur kranen så se till att fylla en kanna först och bevara i kylen.

Vad gäller det lokala livet är det så tätt sammanflätat med turismen att det är svårt att skilja dem åt. Turismen är den största inkomstkällan på ön. 2 miljoner turister per år. 89 procent av inkomsterna kommer från turismen och är inte bara öns försörjning utan har också har kommit att bli en del av deras samhällsidentitet. Arubanerna lär sig tidigt att leva med turisterna och de flesta pratar fyra språk, det officiella språket papiamento, nederländska som är det administrativa språket samt engelska och spanska. För en ö i en sådan beroendeställning av turismen är det svårt att hitta kritiska röster, och även om jag tycker mig ana att de finns, får jag aldrig ifatt dem.

Arubas vänliga invånare lever sida vid sida med turisterna och skolas tidigt in i turismen. På Shoco Snack stannar lokalbefolkningen till på vägen till jobbet för en snabb frukost.

Jag försöker läsa på innan jag åker, jag ställer frågor till alla jag möter på plats. Hur det är att bo på Aruba, leva sida vid sida med turister, vad gör Aruba speciellt, sociala utmaningar, hur ser de på relationen till turisterna, på utvecklingen av turismen, hållbar turism – och alla svarar ungefär samma sak – att de är så vana med turisterna att de inte tänker på dem. Att de är beroende av turismen och anpassar sig efter den.

Det är märklig känsla, att befinna sig på en plats där det inte verkar finns några motsättningar alls, några problem eller intressekonflikter. Arubas historia sträcker sig över århundraden, från våra gamla Caiquetio-indianska rötter och spanskt och nederländskt styre till dagens status som en riksdel av Nederländerna.

Öns slogan ”One Happy Island” kommer från den mångkulturella samlingen – nittio nationaliteter och cirka 40 olika religioner bland de 120 000 invånarna som alla lever i harmoni med varandra. Det finns knappt någon arbetslöshet, ingen kriminalitet och utbildningsnivån är hög.

I San Nicolas pryds husen av stora muralmålningar som berättar historien om ön. “The fading parrot” vittnar om Arubas papegoja som är en utrotningshotad art mestadels på grund av en boaorm som på senare år har invaderat ön och äter upp en stor del av det inhemska fågellivet.

Till skillnad från de flesta andra platser jag varit på i världen, där det ibland känns som vattentäta skott mellan turister och lokalbefolkningen verkar allt vara för alla här för alla här, och det är kanske det som är det lokala livet på Aruba – mixen och blandningen av olika kulturer, turister och lokalbor sida vid sida.

Några ställen sticker ändå ut som mer lokala än andra på ön och den mest autentiska upplevelsen får vi på Zeerovers, en helt underbar restaurang precis intill havet i det lilla fiskesamhället Savaneta. Hit kommer fiskebåtarna tidigt på morgonen med sin dagliga fångst. Fisken rensas på plats och säljs direkt över disk för att ta med sig eller äta på plats. Då friteras den och serveras med stekta bananer och pommes frites. På det här populära stället äter du sida vid sida med öborna på verandan vid vattnet, alla där för att njuta av god mat och en kall Balashi- den lokalbryggda ölen. Stämningen är familjär och servicen vänlig. Vi är här innan lunchrusningen och slipper kön, som ringlar sig lång när vi är mätta och belåtna.

Den mest autentiska matupplevelsen får vi på Zeerovers i det lilla fiskesamhället Savaneta där vi njuter av färsk fångad fisk sida vid sida med lokalborna.

Ett annat ställe med genuin lokal känsla är Local Store, en bar och restaurang intill vägen, byggd av återvunnet trä. Menyn är enkel med burgare och sallader men här äter jag den godaste funchin på hela resan, en lokal rätt bestående av friterad polenta toppad med goudaost. Till min glädje finns det även en vegetarisk bönburgare på menyn.

På eleganta Papiamento, en anrik restaurang inhyst i ett 126 år gammalt arubanskt ”cunucuhus” med tillhörande prunkande trädgård, hittar jag äntligen en rätt på menyn som består av lokala råvaror – lokalt odlade champinjoner gratinerade i ugn som smakar ljuvligt. För det är en mindre utmaning att hitta lokalodlade råvaror på menyerna.

Bland prunkande grönska erbjuder Papiamento rätter med lokal prägel. De har egen odling av bland annat svamp och sallad som erbjuds på menyn.

Det som brukade vara den lokala maten på Aruba – iguanasoppa – är idag förbjudet att äta, och det känns som att maten har anpassats efter turisterna önskan snarare än deras egen. Det finns många holländska restauranger vilket inte är så konstigt med tanke på historien. Andra matinfluenser kommer från det kubanska och jamaicanska köket. Även det italienska och franska köket erbjuds lite varstans, men det passar inte riktigt in med en risotto under den karibiska solen. Flera restauranger erbjuder vegansk meny men det gäller att fråga, för det är inget de skyltar med. En kväll provar jag the ”vegan catch of the day”, dagens veganska fångst- En vegansk fiskfilé med krispiga grönsaker. Den är helt okej och eftersom det inte är lätt att få information om fisket på Aruba, hur fisket bedrivs, hur haven mår med mera känns det bra att varva med veganska och vegetariska rätter, även om de består av importerade råvaror.

Funchi, pan bati och fiskkakor, några typiska lokala tilltugg som erbjuds på de flesta restauranger. Den bästa funchin fick vi på Local Store i form av funchi fries!

Aruba är i första hand en ö för turister. Det är svårt att fånga öns själ, vi försöker som sagt genom att äta som lokalborna men då allt verkar anpassat mer för besökarna och lokalbefolkningen lever sida vid sida med dem utan att verka bekymrade är det inte helt lätt att greppa vad som är vad. Under mina dagar här ser jag mycket jag inte tycker om eller förstår men jag möter också människor som försiktigt pratar om turismens alla sidor, positiva som negativa och som vill driva på en positiv förändring. I San Nicolas, drivs ett intressant projekt för att förvandla öns andra största stad efter Oranjestad från en spökstad – många flyttade härifrån när stadens stora arbetsgivare, ett raffineri, lads ner – till en kreativ hub med muralmålningar, modevisningar och konstutställningar.

Aruba är en ökenö med begränsad växtlighet. Kaktusar finns det dock gott om och kaktusfrukten är en lokal men exklusiv delikatess.

I den vackra nationalparken Arikok, som täcker cirka 18 procent av ön och är skyddat område, tycks jag mig förstå att det finns dem som är emot karavanerna av fyrhjulsdrivna jeepar som både låter mycket och förorenar och tillåts köra omkring från morgon till kväll, men det är inget som någon talar högt om.

Sedan 2017 råder ett förbud mot plastpåsar på ön – läs mer här – och under 2020 förbjuds engångsartiklar i plast. Nästan 40 procent av elförsörjningen kommer från förnybara källor, vid flygplatsen finns en solcellspark och i Arikok nationalpark står en vindkraftspark- och visionen är att bli fossilfria inom tio år.

Aruba är en liten ö på 180 kvadratkilometer, fyra mil lång och 2 mil bred. Arikok nationalpark täcker en stor yta av den, cirka 18 procent och sträcker sig från kaktuskog till klippor och grottor vid öppet hav.

Flera hotell arbetar efter hållbara riktlinjer, inklusive hotellet vi bor på. De är Earth Check-certifierade och gör vad de kan för att ta ansvar för miljön och det lokala samhället. Samtidigt åker jet skies i full fart i havet utanför, flygplanen flyger kors och tvärs och plastmuggar och cigarettfimpar lämnas av gäster på stranden. Det är så dubbelt.

För att förstå ett land behöver det ses och upplevas, du kan inte läsa dig till allting och vill du driva förändring behöver du vara med och jobba tillsammans, inte emot. Jag tvekade länge innan jag tackade ja till resan men jag ångrar inte att jag åkte för det är först nu jag förstår Arubas utmaningar och vet hur jag kan inspirera till ett mer hållbart resande till den populära semesterön.

Editors Note: Pressresa i samarbete med Aruba Convention Bureau som stod för transport, boende, mat och dryck. Övriga kostnader har Reform Travel stått för själva (inklusive klimatkompensation för flyget) och alla åsikter är mina egna.

Tags:

  • Show Comments (0)

Your email address will not be published. Required fields are marked *

comment *

  • name *

  • email *

  • website *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like

Fika ekologiskt i Malmö, staden som satsar stort på hållbarhet

Allt fler får upp ögonen för ett mer medvetet resande. FN har bland annat ...

It’s all in the details – några tankar om all-inclusive

För några veckor sedan åkte min familj och jag till Kanarieöarna på chartersemester. Tacksamheten för att vi ...