En workshop i hållbar utveckling inom besöksnäringen ledde mig till Gysinge bruk. När den blev inställd i sista sekund, åkte jag ändå. Den gamla bruksmiljön och Färnebofjärdens nationalpark lockade.
Jag är konstant törstig på ny kunskap och när tillfällen att få lära mig mer om hållbarhet dyker upp är jag inte sen att hoppa på dem. Den här gången handlade det om en dagskurs i hållbar utveckling som tyvärr ställdes in i sista sekund. Den var förlagd till Gysinge, en gammal bruksort i Gävleborgs län som jag inte kände till sedan innan, och bestämde mig för att åka dit ändå. Tid för mig själv i en rofylld miljö, ett stenkast från Färnebofjärdens nationalpark lockade. Ett mål i livet är att besöka Sveriges alla nationalparker så det gäller att ta chansen.
Gysinge bruk och herrgård
Bussen stannar vid Gysinge brukshandel. Jag är den enda som kliver av, och ser knappt skymten av någon annan när jag promenerar förbi det forsande vattnet upp mot herrgården. Det är en onsdag vid lunchtid. Solen skiner starkt och det kvittrar i varje träd.
Gysinge bruk ligger omgivet av Dalälvens forsar, längs Tidernas väg. Det har anor från 1600-talet och var Sveriges ledande järnbruk under 1800-talet. I dag är det en plats för utställningar, byggnadsvård, boende, konferenser och upplevelser i naturen. Just i dag dock är nästan allt stängt förutom herrgården där jag ska bo och dess restaurang i Orangeriet.
Jag har bokat ett ekonomirum men blir till min glädjande förvåning uppgraderad till ett rum i huvudbyggnaden med utsikt över den klara älven. En badbrygga ligger framför och jag vet precis vad jag ska göra när jag vaknar morgonen därpå!
Färnebofjärdens nationalpark
Planen för dagen är att ge mig ut i nationalparken och vandra. Jag byter om till friluftskläder, packar matsäcken och fyller vattenflaskan. Naturum är tyvärr stängt – det är fortfarande lågsäsong och det mesta öppnar först kring helgen – men jag får hjälp i receptionen och ger mig iväg.
Bruset från forsen är öronbedövande när jag vandrar över bron, som leder till Mattön. Ett ljud jag är bekant med från somrarna intill Hornforsen i Vilhelmina. Forsens brus och fågelkvittret bildar den ljuvaste av musik i mina öron.
Jag följer bilvägen till nationalparkens entré. På hemvägen inser jag att det går att följa en markerad slinga längs vattnet och genom en lövallé istället, men det vet jag inte nu. Ett par enstaka bilar kör förbi mig och när jag kommer fram möter jag några par som sitter vid vindskyddet. En kille står och kastar fluga. Parken är populär både bland fågelskådare och flugfiskare. Vattnet virvlar och solen leker bland trädgrenarna.
Skogsbad
Delar av entrén är under ombyggnad och skylten som visar de markerade lederna ligger på marken. Jag frågar en byggarbetare om vägen så jag inte ska gå fel. Jag bestämmer mig för en led som är cirka 4,5 kilometer och börjar gå. Förutom de jag såg i början möter jag inte en själ. Jag får ha naturen helt för mig själv.
Leden följer till en början vattnet och går längs stigar och spångar för att sedan vika in i skogen. Solen skiner ner genom lövverket. En citronfjäril fladdrar förbi och just som jag sätter mig på en stubbe för att äta lunch, hör jag hur det prasslar till. Ett råddjur eller kanske en hjort, jag hinner inte se, vänder rumpan mot mig och springer in i skogen. Jag sitter kvar, länge, och bara njuter av stunden och skogsbadet.
För att ta mig tillbaka till Gysinge bruk följer jag den orangea leden. Det är bitvis blött om fötterna men roligt att läsa på skyltarna som sitter uppsatta och berättar om bävern, fiskgjusarna, lövskogen och älvängarna i nationalparken.
Orangeriet
På kvällen äter jag middag i orangeriet. Restaurangen serverar både lunch och middag och hör till herrgården. Det är en vacker byggnad utifrån men saknar en del charm på insidan. Likaså menyn. De stora orden om maten på hemsidan – ”här hittar du vällagad mat med säsongens råvaror där fokus ligger på svenskt och närproducerat” förblir tyvärr plattityder.
Det enda vegetariska alternativet är en risotto som serveras med två stackars trötta sparrisstjälkar och några tärningar butterpumpa. Andra alternativ på menyn, exempelvis Ceasarsallad och toast skagen går att få vegetarisk men mycket till kreativitet och nytänkande finns inte. När jag frågar om ekologiska alternativ eller det mest lokala alternativet, kan inte personalen svara på frågan.
Däremot har de lokala ölsorter i sortimentet.
Jag sover gott på natten i mitt stora rum och börjar morgonen efter med ett dopp. Det är bra kallt, fötterna domnar, och får mig att vakna till ordentligt. Sedan ser jag fram emot hotellfrukosten men blir tyvärr lika besviken som på middagen. Det finns lite av varje, bröd, yoghurt, smoothie, ägg och pålägg. Brödet är dock vitt och känns långt från hembakat. Pålägget är främst köttbaserat, smoothien verkar vara färdigköpt och ingenting ser ut att vara ekologiskt eller lokalt.
Efter att ha ställt frågor till personalen, och de har kollat med köket, visar det sig att de kokta äggen i alla fall är krav-märkta, inte äggröran, och kaffet har en rainforest-alliance märkning. Alltid något men alldeles för lite med tanke på hur de skriver om sitt hållbarhetsarbete på hemsidan. Och när personalen knappt förstår vad jag frågar om, faller alla stora fina ord platt.
Läs också: Gourmetweekend på Högbo brukshotell
Gysinge Wärdshus
Annat är det på Wärdshuset där jag äter lunch senare på dagen. De har bara öppet under helgerna under lågsäsong, likaså Naturum som jag besöker däremellan efter att jag har gjort en senare utcheckning från herrgården.
Gysinge bruk består av flertalet vitputsade byggnader där flertalet tillhör Herrgården. I andra änden från Naturum ligger Wärdshuset med några tillhörande längor, de gamla arbetarbostäderna. Sedan några få år tillbaka driver Gertjan och Karen van Os boutiquehotell och restaurangen här.
De är måna om att arbeta med hållbar utveckling och vill bevara och värna den lokala kulturen. Återbruk blandas med nytt och på väggarna sitter tapeter från Gysinge byggnadsvård. I köket ligger fokus på lokala råvaror i säsong. Exempelvis köper de kött, grödor och mjöl från den närliggande gården Vinnersjö.
På dagens lunchmeny är det vegetariska alternativet just en rätt med stuvat matvete från Vinnersjö som serveras med jordsärtskocka, friterad och inlagt rotselleri smörbönor och örtolja.
Den är lika vacker som god när jag får den serverad i solen på altanen. Klockan är strax över lunchtid och jag äter i sällskap av personalen. Det känns väldigt familjärt och hemtrevligt. Efteråt får jag till och med en bonus i form av en nybakad bulle. Kocken är inte helt nöjd med den, men jag tycker den smakar himmelskt, alldeles saftig och bakad på granngårdens ekomjöl. Helt i min smak!
Innan det är dags för mig att bege mig hemåt samma väg som jag kom – med buss och tåg – sätter jag mig på en bänk. Lyssnar på kvittret och forsens brus, och insuper allt det vackra. Tacksam för att vägarna fört mig till Gysinge. Här finns det mycket potential, och en hel del jobb för att göra platsen till ett hållbart besöksmål, där vissa har kommit längre på vägen än andra.
Psst, tittade såklart förbi Gysinge byggnadsvård och köpte med mig såpa hem.
/Hanna
Show Comments (0)