Corona eller inte, påsklovet kom i år också. För att få lite miljöombyte på ett coronasäkert sätt körde vi till familjen i Umeå, installerade oss i gäststugan och umgicks mest i naturen.
Det råder inget reseförbud i Sverige på grund av corona men väl rekommendationer och restriktioner och det är upp till var och en att ta ansvar och resa så smittsäkert som möjligt. Förra påsken ställde vi in resan till systern i Dalarna och isolerade oss själva på landet. I år valde vi dock att resa genom Sverige. Ta bilen och åka norröver till familjen. Väl på plats bodde vi i gäststugan och umgicks så mycket som möjligt utomhus.
Stugan ligger intill en sjö och är omgärdad av en prunkande trädgård – dock inte så prunkande nu förstås – men vacker ändå. Dessutom en omtyckt plats bland diverse fåglar. Entita, steglitz, större hackspett, grönsiska och grönfink väcker mig med sitt kvitter och trollbinder mig dagarna långa.

Kallbad och barkbåtstävling
Eftersom det är coronatider och det inte går att besöka varken museum, kaféer eller restauranger håller vi oss för det mesta i huset vid sjön. Med barnen som hjälpredor hackar vi upp ett hål i sjön och jag kallbadar inte bara en, utan tre gånger under veckan. Kallt och välgörande.
På en av våra promenader upptäcker sonen en liten forsande vårbäck som rinner bland de knotiga träden och vi börjar leka barkbåtstävling. När min båt, väl täljd av min far – svirvlar framåt i det porlande vattnet och tar täten – kastas jag tillbaka till barndomen och vårlekarna vid den lilla bäcken intill förskolan. Tänk att något så enkelt kan vara så roligt.
Läs också: Tips till Umeå
Stora Tuvan – Umeälvens delta naturreservat
En annan dag packar vi ryggsäckarna med några lunchsmörgåsar och åker till ett naturreservat i närheten. Populärt för sin vackra lövskog om våren och rosenfinkens sång. Då vintern fortfarande håller sitt grepp om de norra breddgraderna och snön täcker spångarna är det inget grönt i sikte men väl vackra trädstammar och hoppet om att eventuellt få syn på en vitryggig hackspett.

Kont Strömbäck naturreservat
Någon dag senare åker vi ut till havet. Vi knatar först en bit på den välpreparerade stigen genom skogen och slår oss sedan ner på de solvarma klipporna och andas in den friska havsluften. Det är något alldeles särskilt med att befinna sig vid öppet hav och försöka fästa blicken i den oändliga horisonten. Vi har med oss lite fika som sig bör när man är i Norrland. Här är inte en dag komplett utan en fikastund. Grämer mig att jag glömt min kåsa men njuter ändå. Barnen springer runt och hoppar från klipporna. Jag småler lite då de alltid gnäller varje gång jag föreslår en utflykt i naturen men väl på plats försvinner de in i leken. Långt från paddor och telefoner.

Utemat på muurikkan
Sista kvällen dröjer sig solen länge kvar på himlen, och ingen vill riktigt gå in. Min far gör upp en eld vid eldstaden. Vi skivar upp pitepalt och tillagar den på muurrikkan. Jag är mycket förtjust i pitepalt – äter dock inte fläsket – och är stolt rekordhållare av antal ätna pitepaltar i familjen. Hela sex stycken med smör och lingonsylt fick jag i mig en gång i mina yngre dagar. Nu orkar jag inte riktigt lika mycket men ett Norrlandsbesök är inte riktigt komplett utan palten. Och när den tillagas och avnjutes utomhus medan solen sjunker över sjön och svanarna korsar himlen, ja då blir man allt lite salig.

Seaspiray
Jag hade gärna stannat kvar i naturen norröver men allt har ett slut och så även detta påsklov i coronatider. Väl hemma i stan igen tar jag mig tid att se dokumentären om konsekvenserna av det industriella fisket som har florerat i mina flöden den senaste tiden – Seaspiracy. Det är skrämmande tittning. Även om jag anser mig vara ganska insatt i hållbarhetsfrågor, blev det ett bryskt uppvaknande.
Jag visste att det var illa ställt med våra hav, att plastföroreningar är ett reellt hot mot djurlivet och att vi måste vara medvetna i vår fiskkonsumtion – äta mindre fisk och alltid se till att välja MSC- märkt fisk.
Viktigt att vara kritisk
I mitt jobb pratar jag om de hållbarhetscertifieringar och miljömärkningar som finns och är tänkta att hjälpa oss att göra bättre val, men inget är perfekt och även certifieringar har skavanker. Det är viktigt att inte lita blint på dem men likväl kan de fungera som riktlinjer för bättre val. Däremot att vissa av dem är så opålitliga som MSC framstår i filmen visste jag inte.
Ett budskap som ofta lyfts fram i miljörörelsen är att om vi inte gör något åt plastföroreningarna kommer det att finnas mer plast än fisk i våra hav vid år 2050. Lösningen som presenteras är att minska vår plastanvändning. Sluta med engångsartiklar i plast och använda återanvändningsbara sugrör, muggar, bestick och påsar.
Och det ska vi fortsätta med. Vi behöver alla agera om vi ska få stopp på utfiskningen och plastföroreningarna av våra hav. Men enligt filmen är det främst gamla fiskenät i plast som flyter runt och det internationella fisket den största boven till utarmningen av haven.
Läs också: Upplevelser som rensar haven från plast

Mer plast än fisk i haven
Med andra ord, om det industriella fisket inte upphör kommer det inte bara finnas mer plast än fisk i haven vid år 2050- det kommer inte finnas någon fisk alls i princip.
Det viktigaste i kampen mot minskat plast i haven är alltså att dra ner på sin fiskkonsumtion alternativt helt sluta äta fisk. Men vi måste såklart också dra ner på vår ”vanliga” plastkonsumtion och se till att vi tar tillvara på plasten så den inte hamnar i naturen eller haven.
Själv har jag varit vegetarian sedan sena tonåren, och en så kallad ” Stockholmsvegetarian” som periodvis äter fisk och skaldjur. Dock har jag ätit mindre och mindre fisk med åren. Lagar det aldrig själv hemma utan äter det främst när jag är bortbjuden eller på restaurang där jag alltid frågar först var den kommer ifrån och om den är msc-märkt. Nu, efter att ha sett Seaspiracy inser jag att jag ätit min sista fisk. I alla fall fisk som kommer från det industriella fisket. Kan fortfarande tänka mig att äta fisk som jag tydligt och klart är fiskad på ett hållbart sätt – systersonens egenfiskade abborre på landet och pappas harr, fångad en ljus sommarnatt i forsarna kring Vilhelmina, därefter rökt med enbärsris.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något
När jag ser filmen slår det mig så tydligt är att man blir aldrig fullärd. Hållbarhet är en komplex fråga och den har inget slut. Det går alltid att göra bättre, göra mer. Nya fakta tillkommer och andra dras ifrån. Det är lätt att bli uppgiven ibland men som slutklämmen på filmen säger ” ingen kan göra allt men alla kan göra något”. Och kunskap är första steget till förändring. Se gärna filmen om du inte redan har sett den, och dela med dig vad du tar med dig.
Tillsammans reser vi till en bättre värld.
/Hanna
Uppdatering 30 april 2021. Det har framkommit en del kritik mot filmen Seaspiracy men här svarar WWF på flera frågor och påståenden kring filmen som är värda att läsa.
Show Comments (0)