Jag står i en skirande bokskog strax utanför Motala och kommer inte längre. Har försökt skaka av mig smärtan, ignorera den, gå vidare men till slut går det inte längre. Smärtan är olidlig. Hur blev det så här? Så här skulle det inte sluta. Allt som började så bra.
Slow travel i sin renaste form
Solen skiner över Domkyrkan i Linköping. Det nyköpta pilgrimspasset har fått sin första stämpel och jag har betraktat den sovande pilgrimen på golvet i den västra nedre delen av kyrkan. Jag tar sikte på den första orangea pinnen och börjar gå.
Ända sedan jag såg Forrest Gump fortsätta springa, har jag närt en dröm om att ge mig av utan att behöva vända tillbaka. Ett fotsteg i taget med mitt pick och pack på ryggen. Slow travel i sin renaste form. Långsamhetens lov, inga utsläpp, tid att reflektera, mötas och bidra till platserna på vägen. Framför mig väntar fyra dagars vandring i Heliga Birgittas fotspår. Målet är Vadstena och klosterkyrkan.
En nygammal folkrörelse
Min förkunskap om heliga Birgitta är relativt låg. I takt med mina steg växer bilden av en osedvanligt stark, envis och lärd kvinna fram. Hon föddes som Birgitta Birgersdotter i Uppland i början av 1300-talet i en välbärgad familj. Blev bortgift i den ringa åldern av 13 år, ger liv åt åtta barn, och viger efter sin man Ulfs bortgång, resten av sitt liv till Gud.
Pilgrimsvandring sträcker sig långt tillbaka i historien, människor har vandrat i tusentals år som ett sätt att söka Gud, sig själv eller både och. I Birgittas familj var det tradition att göra minst en vandring till Santiago de Compostela, och hon fick med Ulf på färden.
På senare år har fenomenet fått en nytt uppsving. I takt med ett ökat intresse för andlighet, friluftsliv och klimatfrågor ansluter fler och fler till den nygamla folkrörelsen. Pilgrimens budord om att stanna upp, reflektera och söka ett enklare liv utgör uppenbarligen en stark lockelse. Ett liv i samklang med naturen, i respekt för allt levande på planeten.
Den mest kända pilgrimsleden är Santiago de Compostela men inga landgränser behöver korsas för den som vill prova på. I Sverige växer flera möjligheter fram.
Leder som bär till Vadstena
St Birgitta Ways är samlingsnamnet för alla leder som bär till Vadstena med sin klosterkyrka från 1400-talet. Birgitta fick tilltal från Gud om att uppföra ett kloster, men fick tålmodigt vänta 20 år på att påven i Rom skulle bevilja det. Ett kloster hon själv aldrig fick se men dit hennes reliker fördes efter att hon gått bort.
Arbetet med att märka upp lederna är pågående och de som kommit längst är sträckorna mellan Jönköping och Vadstena samt Linköping-Vadstena. Den senare är också den som rekommenderas för första gångsvandraren.
Första etappen går mestadels längs bilvägar. För att slippa industriområden följer jag den bitvis omarkerade men något naturrikare – och längre – vägen ut ur Linköping, förbi en av landets äldsta kyrkor, Kaga kyrka belägen på Östgöta-slätten intill rapsfält och Svartåmynningens utlopp intill sjön Roxen. Jag pausar för lunch vid fågeltornet och skådar genom kikaren gulärlor och svalor – är det möjligtvis en rörsångare där på vasstråt som dansar i vinden? – medan jag äter jag min medhavda matsäck.
Olika boendeformer längs vägen
Boendealternativen varierar. För att sänka tröskeln för ovana pilgrimsvandrare ges förslag på ledens hemsida. I enlighet med pilgrimens budord om enkelhet har jag bokat in mig på vandrarhem med delad toalett och jag bär med mig med egna lakan och handduk. Första natten tillbringar jag på en madrass i Bergs församlingshem. I salen intill pågår körövning och jag somnar till tonerna av musiken.
Andra dagens etapp löper två mil längs Göta Kanal, mellan Carl-Johans berömda slusstrappa och Borensberg en mindre ort mellan Motala Ström och Göta kanal. Solen skiner hela dagen men en blåst ligger på och ger svalka. Det finns inga kaféer längs rätt sida vägen och efter gårdagens omvägar bestämmer jag mig för att hålla kursen. ”Annas bänk” under en ek intill kohagarna blir ett bra ställe att pausa och fylla på med energi.
Utöver några enstaka tyska turister som jag hejar på har jag knappt öppnat munnen sedan jag gav mig av. Jag har stängt av all social media för att till fullo vara i nuet – lyssnar till vindens sus i träden, följer en fjäril som fladdrar från blomma till blomma, skådar fåglarna som flyger från gren till gren och betraktar Göta kanals får som bidrar till ett öppet landskap.
Kulturarv intill kanalen
Grusvägen börjar kännas enformig och fötter och axlar värker. När skylten till Glasbrukets vandrarhem plötsligt uppenbarar sig, drar jag en lättnadens suck. Emma hälsar mig välkommen med ett vänligt leende och ger mig nyckeln med det passande rumsnamnet, Hanna. Jag ställer av mig ryggsäcken och hoppar direkt ner i Motala ström. Det är friskt men gör gott för knopp och kropp.
I det som var ett aktivt glasbruk i början av 1900-talet erbjuds i dag rum i olika storlekar och standard samt ett kafé. Det är fortfarande lågsäsong och begränsade öppettider i kaféet så på kvällen lånar jag en cykel och äter pizza på den lokala pizzerian – det bästa tillgängliga middagsalternativet enligt en lokalbo jag frågar om råd.
Möte med en främling
Vid frukosten träffar jag en främling, en annan pilgrim som går samma sträcka. Vi sätter oss tillsammans under äppelträden och jämför våra strapatser. Hon är på ”husmorssmester” som hon kallar det, och har lämnat man och barn hemma.
– Det är verkligen klyschigt men vandringen är bokstavligen som en metafor för livet självt, säger hon med ett stort leende: ömsom regn, ömsom sol, ömsom smärta, ömsom kärlek och värme. En del tristess, ensamhet och mitt i allt ett oväntat möte.
Jag konstaterar att hennes ryggsäck är betydligt mindre än min- hon hittade den på Fritidsbanken som lånar ut sport- och friluftsutrustning gratis i fjorton dagar. En stav har hon också som hennes pinnsamlande dotter lånat ut. Blickar på avundsjukt på den. Hade gärna också haft en stav, men som min man sade innan jag for, ”det är knappast längs Göta Kanal du hittar en”.
Pilgrims welcome – erbjudanden längs leden
Glasbruket är ett Pilgrims Welcome – platser med unika erbjudanden till pilgrimer – och vi får plocka med oss matsäck från frukostbordet – hembakt bröd, ekoägg och bullskorpor.
Då vi kommer iväg ungefär samtidigt slår vi följe en bit på vägen. Vi konstaterar båda att det är trevligt med lite sällskap efter dagar i det tysta. Några kilometer senare, när vi avhandlat allt från politik, klimatkris och klimakteriet i takt med att vi passerar trädalléer, förgätmigej och kuperade fält som sticker ut i den östgötska slätten, skiljs vi åt.
Jag går den rekommenderade extra milen via Ulvnäs slott och ”Brittas udde”. Här vid kanten av sjön Boren slog Birgitta och Ulf sig ner tillsammans efter bröllopet och åtta barn kom till världen. Historien förtäljer om en ståtlig borg med många rum och arbetare. I dag kvarstår bara ruiner. Jag blickar upp mot en ståtlig, gammal ek och kommer att tänka på ett samtal mellan KG Hammar och Eric Shüldt där den f.d ärkebiskopen säger att han finner ”Gud i eken”. Kanske gjorde Birgitta detsamma?
Svenska industrins vagga
Framåt kvällen når jag utkanten av Motala. Tre killar på cykel kommer swishande förbi och stannar till när de ser mig. Frågar var jag kommer ifrån, blir nyfikna när jag berättar att jag att gått hela vägen från Linköping. De visar mig vägen till mitt boende för kvällen och vinkar glatt hej då medan de önskar mig lycka till på den fortsatta färden.
Mallbodens rum har ett litet kök och ett sovrum. Även det här är gamla arbetarbostäder intill Göta kanal som renoverats med varsam hand. Södra delen av kanalen fungerade som ett nav under kanalbygget och kallas i folkmun för ”den svenska industrins vagga”.
Efter att ha gått i åtta timmar är jag för trött för att leta upp något matställe och nöjer mig med knäckemackor och jordnötssmör till middag innan jag kryper ner i sängen och somnar nästan direkt. Vaknar innan klockan ringer, kokar gröt och kaffe och städar efter mig. Får en kort pratstund med ägarna som är i färd med att öppna upp kaféet i bodarna intill och sedan ger jag mig av – glad i hågen och förväntansfull inför sista etappen och slutmålet.
Blir inte alltid som tänkt
Jag hinner inte gå många minuter innan det börjar göra ont i vänster knät, och det är med ren envishet jag knatar på. Kommer in i den skirande bokskogen där det tar stopp. Sätter tummen i luften. Tre killar från Jönköping, på väg till en frisbeegolfbana i närheten, förbarmar sig över mig och skjutsar mig till en busstation. Det är med nöd och näppe jag tar mig fram till Vadstena och Birgittaystrarnas gästhem intill Vätterns kant där jag bor sista natten. Rummet är enkelt, en säng och ett skrivbord, en ikon på väggen. Från fönstret, som vetter mot den grönskande innergården, ljuder klosterkyrkans klockor och kråkornas kraxande i kapp.
Metafor på livet själv
På Pilgrimscentrum möter jag Hans Eric Liedman, en av grundarna till centret.
– Hit kommer människor från världens alla hörn. Anledningarna till vandringen kan vara lika varierade som vandrarna själva. Oavsett bakgrund och tro är är välkomna precis som de är, säger han med varm röst.
Han tröstar mig i min smärta och sorg att det inte gick hela vägen, – ”se det inte som ett misslyckande, tänk att du vägen vandrat och vilken gåva att kunna berätta att det inte alltid blir som man tänkt. Som livet självt”.
På väggen i den låga stenlängan sitter en lapp med texten: här inne finns bara ofullkomliga människor, känn dig hemma. Pax och bonum.
Fakta Birgittaleden Linköping–Vadstena:
Sträckan är cirka 9 mil och uppdelad i fyra dagsetapper. Ledkarta och boendeguide finns på stbirgittaways.se Boende behöver bokas i förväg. Observera att det är sparsamt med kaféer längs vägarna – särskilt under lågsäsong. Några dagars proviant rekommenderas att packa ner. Det är också långt mellan papperskorgarna, se till att ha en skräppåse och ta med skräpet. Både ditt och andras du hittar på vägen.
Text & foto: Hanna Anfelter
Redaktörens not: Resan genomfördes på eget initiativ. Svenska kyrkan har bidragit ekonomiskt till omkostnaderna. Det redaktionella innehållet och åsikterna är skribentens egna.