Åkte till Finland nyligen. Ett pressmeddelande om en festival som lyssnar på naturen fångade min uppmärksamhet, och jag ville åka dit och skriva ett reportage. Visit Kotka bjöd in och betalade flyget och uppehället. Tåget hade jag helst tagit – cirka 118 mil från Stockholm via Haparanda till Helsingfors, men tiden räckte inte. Kvar fanns färjan eller flyget, och enligt Klimatsmart Semesters verktyg har färjan tur och retur Stockholm–Helsingfors ett högre klimatavtryck: 182 kg koldioxidekvivalenter per person mot 112 för flyget (klimatsmartsemester.se).
Så jag valde flyget.
Läs också: Kryssningsturismen växer – men till vilket pris?
Jag tar inte avstånd från flyget – frågan är mer komplex än så. Som reseskribent behöver jag ibland resa för att kunna berätta. För mig handlar hållbart resande om en helhet – miljö, människor och platser. Klimatet väger tungt, men inte ensamt. Det gör avvägningen svårare, inte enklare. Samtidigt står transporten för en stor del av en resas avtryck, och därför är tåget alltid mitt förstahandsval.
Det var några år sedan jag flög senast, en enkelresa hem från Rom efter att ha åkt tåg ner. Däremellan har jag åkt tåg fram och tillbaka i Europa och genom Sverige flera gånger.
Det första som slog mig när jag kom till flygplatsen efter att ha åkt flygbuss dit – Arlanda Express kostade 320 kronor enkel resa vilket är ohemult dyrt och ryms inte i min budget – var att allt var sig likt. Taxfree, take-away-kaffet, weekendresenärerna … Åren jag ägnat åt att åka tåg, skriva och föreläsa om hållbart resande var som en annan värld.
Det andra var att min syn på resandet hade förändrats. Jag hade räknat, följt resultatet, men hela min kropp sade mig något annat. Jag har flugit mycket i mitt liv och sett fördelarna med att ta sig fram snabbt. Nu gjorde hela kroppen motstånd. Jag kände mig instängd, låst, fast. Jag fick en mindre panikångestattack när jag gick genom säkerhetskontrollen, där allt skulle kontrolleras och verifieras.
Ombord serverades dricka i engångsmuggar. Jag tackade nej, drack ur min medhavda återanvändningsbara vattenflaska som jag fyllt på efter säkerhetskontrollen – inga vätskor får ju tas igenom.
När jag kom in på Helsingfors flygplats var det första jag såg – till min förvåning – en second hand butik! Sedan möttes jag av tonerna från en finsk opera i rulltrappan på vägen ner till tåget till Helsingfors centrum. Tåget går var tionde minut, tar en halvtimme och kostar blott 4,80 euro.
Här har Sverige en del att lära – av såväl utbudet på Arlanda som tågtransporten dit.
På Helsingfors tågstation blev jag stående ett bra tag och beundrade den pampiga byggnaden, ett arkitektoniskt mästerverk i jugendstil.
Jag hade mycket hellre tagit tåget, och det som slog mig var att det kanske inte främst handlar om klimatavtrycket, utan om friheten. Friheten att packa som jag vill, kliva av mitt i en stad, se landskapet glida förbi. Hållbart resande är en riktning, inte perfektion. Den här gången flög jag. Nästa gång vill jag ta tåget.
/Hanna
Redaktörens not: Flygresan och uppehället i Kotka bekostades av Visit Kotka, som bjöd in till festivalen. Buss till Arlanda och tåg i Helsingfors betalade jag själv. Innehållet och åsikterna är mina egna. Reportage från festivalen och Kotka kommer.