– I grund och botten är det min själ jag säljer, men det kan jag inte säga, eller?
Helena har just kommit hem efter att ha varit ute i sitt rätta element – naturen – när jag når henne på telefon. Hon har lett en guidad vandring med en grupp konferensgäster från gästgiveriet i byn. Vanligtvis håller hon kurser och turer för grupper om max fem personer för att kunna knyta an till alla, men ibland gör hon undantag.
— Jag tycker det är bättre att de har en lokal guide än ger sig ut själva i naturen. På så vis kan jag proppa dem fulla med så mycket kunskap som möjligt. Utan förklaring är det lätt att inte bry sig eller ens veta vad man ska bry sig om. Som jag sade till gästerna i dag – det jag egentligen vill är att ni ska älska naturen lika mycket som jag gör!
Genom uppväxten på en gård på Österlen har bandet till naturen och jorden alltid funnits där. Precis som till skidåkning i bergen och fjällen där hon har släkt. Efter gymnasiet var det dit hon längtade. Helena tänkte praktiskt och utbildade sig till kock, men märkte att hon fastnade inomhus när det var ute hon ville vara. Hon skolade om sig till vildmarksguide.
— Då, i början av 2000-talet, var det inte lika vanligt med guidade naturupplevelser, men jag fick anställning hos Sveriges första cat-skiverksamhet, att åka off pist utan helikopterlyft. Vi satte gästerna i en pistmaskin med hytt och drog upp dem på berget, berättar hon.
Livslångt engagemang
Miljövän och miljökämpe har hon varit hela sitt liv även om klimatkampen inte var lika aktiv då som i dag:
— Det som lockade mig med cat-ski var inte främst klimatperspektivet utan mer att det var spännande och nytt, och samtidigt ett mer tillfredsställande sätt att uppleva naturen – tystare, mjukare med mindre naturpåverkan än en helikoptertur.
Efter flera år norröver kom en möjlighet hon inte kunde säga nej till. Flyttlasset gick tillbaka till hembygden och det blev startskottet för hennes egen verksamhet Jordnära upplevelser:
— Jag kände en stark drift att få ut människor bland fruktodlingarna och den bördiga jorden. Att visa dem var maten kommer ifrån, och lära fler hur man agerar som bättre konsumenter, genom att värna lokala, småskaliga och ekologiska initiativ.
Att komma bortom pekfingerretoriken
Vi kommer in på att det finns en dömande ton inom miljö- och klimatrörelsen – en sorts pekfingerretorik. Helena säger att hon lätt hamnar där själv, men understryker att det är något hon verkligen inte vill, då hon inte tror att det är rätt väg att gå:
—Jag tror snarare att vi behöver återknyta till ursprunget och lära oss förstå hur allt hänger ihop, säger hon.
Hennes dröm om att förvalta en 1700-talsgård med jordbruksmark och äppelodlingar på Österlen gick dock inte som planerat och hon återgick till sitt friluftsintresse. I brist på snö vände hon sig till det mest likvärda alternativet – cykling.
— Cyklingen är samma slags snabba rörelse som utförsåkningen. En form av samhörighet, ett tillstånd av tillsammans med naturen – ett så kallat flow. Det är just det jag vill att mina gäster ska uppleva. Samspelet utan profiterande.
Helena understryker att respekten för livet och naturen kommer först, och hon vill öppna upp för den relationen till sina gäster. Det hinns inte alltid med – hennes prioritet är såklart att gästerna ska känna sig trygga och säkra på sadeln – men hon har alltid ett stopp inplanerat där hon går igenom sina budord om åskådningen hon anser vi bör ha, något som alltid är uppskattat:
— De flesta är öppna och nyfikna. Och att få lära ut detta, på en av de vackraste platserna på jorden, det är en ynnest säger Helena.
Marknadsföringens dubbelhet
Österlen uppmärksammades nyligen i New York Times som en kulinarisk matdestination, till lycka för många i området vars marknadsföring främst bygger på att locka människor långväga ifrån. För Helena skapar det snarare en motsatt effekt:
— Jag är rädd att uppmärksamheten ska dra till sig så många besökare att Österlen förändras, att det leder till en gentrifiering och att platsen till slut bara blir tillgänglig för vissa privilegierade.
Hur mycket och vilken sorts turism tål en plats?
Under hennes sista år i Åre drabbades byn av en överexploatering av turister, och från att inte ha varit en fråga var de tvungna att ta tag i diskussionen om hur mycket turism en plats tål, vem som ska få företräde, turister eller lokalbefolkningen. Utmaningarna kvarstår, men samtalet är igång.
Det tänket fanns inte alls på Österlen när Helena kom hit, och saknas fortfarande till viss del menar hon:
— Se bara vad som hände under pandemin. Kommunen öste pengar på att marknadsföra platser i naturen utan infrastruktur och det blev kaos. Superexploatering deluxe!
Vid tiden då hon arrangerade traktoräppelsafaris – där gästerna fick åka runt bland 1700-talsgårdens odlingar på traktor – blev regionala turistrådet entusiastiska över vad de såg som en autentisk upplevelse och började skicka influensers till henne med uppmuntrande ord om vilken spridning det skulle generera.
Det skavde i henne att ta emot influgna människor från hela världen, men hon gjorde sitt yttersta för att dela med sig av platsen, det lokala och hänsynen till vår gemensamma jord. Snabbt märkte hon dock att det inte gav det resultat hon önskade:
— De skrev ingenting om mig och min filosofi utan var bara intresserade av ta bilder på sig själva i olika vinklar. Kändes som ett övergrepp för att uttrycka det milt, säger Helena.
Läs också: Drömmen om Österlen
Motsägelser en del av ett hållbart synsätt
Men Helena är inte omedveten om spänningen i sin egen roll. Att som naturguide ta emot besökare utifrån, samtidigt som hon är kritisk till turism som exploaterar platser, det är en motsägelse hon lever med.
— Den frågan har alltid följt med mig och har inte alltid känts bekväm att besvara, säger hon.
Hennes svar är praktiskt och principiellt på samma gång: hon riktar sig medvetet mot en lokal och regional marknad där 90 procent av gästerna bor relativt nära. Hon håller grupperna små, inte bara för kvalitetens skull utan som en uttalad hållbarhetsstrategi för en hållbar turism på Österlen. Och hon har inga tillväxtambitioner.
— Jag önskar att vi människor först och främst fokuserade på den inre resan och upptäckte glädjen där vi bor. Det bästa betyget jag kan få är om mina gäster blir hooked och fortsätter cykla på sin hemmaplan, säger hon.
Hängivelse till platsen
Själv reser Helena nästan inget själv – hon vill vara på den plats hon valt att leva på:
— Det tar tid att lära sig älska fukten och mörkret på vintern, men jag har velat hänge mig totalt till platsen och det hade nog inte funkat om jag stuckit iväg hela tiden. Det hade stört processen.
Går det även i en storstad frågar jag?
— Vi människor är ju en del av naturen, men minst lika viktigt är att bygga relationer med människor och det finns det bra förutsättningar för i en stad, säger hon.
Att vara helt hängiven en plats blir också en inre resa beskriver hon:
— Jag önskar att folk blev mer nyfikna på den plats de lever på och ser värdet av att turista mer hemmavid. För mig är begreppet turist förknippat med frihet och glädje som handlar om att ta sig utanför vardagslunket. Sen om det är en kaffe på hörnet eller en förflyttning till en annan stad, det spelar inte så stor roll.
Samtalet lider mot sitt slut. Jag frågar om hon har någon definition på det hon gör?
— Nej, egentligen inte, jag svarar med min filosofi och vad jag gör så får de avgöra om det är hållbart eller inte.
Ett regenerativt tänk
Det pratas mycket om regenerativ turism i dag men det regenerativa begreppet är inget nytt för Helena. Eftersom hon är uppväxt på ett jordbruk har det alltid funnits med henne, och det är också härifrån hennes tänk kommer.
— Viktigast av allt är att det jag gör ger något tillbaka till platsen och människorna – att det bidrar positivt – och det är, menar hon, vad allt handlar om, turismen såväl som livet i stort: ett givande och tagande i ett.
Text: Hanna Anfelter
Bild: Jordnära upplevelser
Redaktörens not: Intervjun genomfördes på Reform Travels eget initiativ. Ingen ersättning eller förmåner har förekommit.