En fransk podcast stannar kvar hos mig efter att jag lyssnat. Sans Préjuger på Radio France där filosofen Juliette Morice och geografen Rémy Knafou samtalar om resandets framtid, dess historia och dess motsägelser inför sommaren 2026. Här är några av tankarna – översatta och sammanfattade – eftersom de känns både relevanta och tidlösa.
2026 – en vändpunkt för resandets idé?
Klimatförändringar, stigande bränslepriser, överturism, bränder och allt intensivare värmeböljor … Håller vår syn på resandet och dess betydelse på att förändras i grunden? Är vi kallade att uppfinna det på nytt? Det är några av frågeställningarna som ligger till grund för samtalet.
Juliette Morice, som skrivit en hel bok om att avstå från resor, varnar för en fälla: att viljan att göra rätt, d.v.s att det nya hållbara resandet – riskerar att bli ett privilegium för de redan privilegierade. Resandet i sig är ett privilegium, påminner hon – och dess förnyelse likaså. ”För vissa människor måste man börja med att uppfinna det överhuvudtaget”, understryker hon.
Kognitiv dissonans
När det gäller resandet 2026 urskiljer Morice två motsägelsefulla attityder hos oss människor. Å ena sidan en växande reflektion kring att begränsa eller till och med avstå från resandet. Å andra sidan – vad hon kallar ”hedonistisk nihilism” – där reslusten sätts främst, trots allt. Dessa två förhållningssätt lever ofta sida vid sida inom samma person, i form av kognitiv dissonans: vi vet en sak och gör en annan.
Rémy Knafou, geograf med lång erfarenhet av att studera turism, delar inte helt den bilden. Han påminner om pandemin – ”en enastående chock i turismens historia” – och konstaterar att vi i praktiken nästan inte dragit några som helst slutsatser av den. Tvärtom ser han en fortsatt exponentiell tillväxt av det han kallar det ”globaliserade turistsystemet”, eller hyperturism: ett gränslöst resande, utan några bromsar eller hänsyn till vad platser och ekosystem faktiskt tål.
Läs också: Resandet post-covid
Slutet på resandet – en gammal tanke
Idén om att resandet håller på att ta slut är inte ny. Juliette Morice påpekar att den är ”närmast samtida med de stora upptäcktsperioderna”. Redan under renässansen, ”när kartans sista vita fläckar fylldes i”, uppstod känslan av att det inte längre fanns något kvar att upptäcka.
Rémy Knafou lyfter en mörkare hypotes. Han hänvisar till Stefan Zweig, som i boken Världen igår beskriver hur nationalismen efter första världskriget skapade en ”blockerad värld” där resandet begränsades. Knafou frågar sig om vi är på väg mot något liknande. ”Om de friheter som möjliggör resandet följer en klockformad kurva, är det möjligt att vi inte är långt från toppen”, säger han. Donald Trumps andra valseger ser han som ett sådant skifte – ett steg mot mer nationalism, fler klyftor, och i förlängningen: färre möjligheter att röra sig fritt över gränserna.
En resa utan slut
Men kanske är resandet något annat och större än vi tror. Rémy Knafou påminner om att ordet ”turist” ursprungligen betecknade den som ”gör en runda” och berättar om de unga britter som på 1700-talet begav sig till Italien för bildningens skull, på vad man kallade le Grand Tour. Därifrån kom ordet ”tourism”, och med det en hel industri.
Juliette Morice vidgar perspektivet ytterligare: När upplever vi egentligen resan – är det i själva genomförandet, eller i förberedelserna, när vi drömmer eller i minnet efteråt? ”Det jag finner intressant är idén om att låta resan pågå”, säger hon. Resan är inte ett avgränsat ögonblick. Den är något vi bär med oss, före och efter. ”Kanske är vi alla, på ett eller annat sätt, eviga resenärer – utslungade på en resa som aldrig riktigt tar slut”.
Frågan vi då måste ställa oss är, vilken sorts resenär vill jag vara och vilka avtryck vill jag lämna efter mig?
/Hanna
Redaktörens not: Texten är översatt och sammanfattad från podcasten Sans Préjuger, avsnittet ”Hur återuppfinna resandet i hyperturismens tid?” Länk till avsnittet (på franska).