Jag är konstant törstig på ny kunskap. När tillfällen dyker upp att lära mig mer om hållbarhet hoppar jag på dem direkt. Den här gången handlade det om en dagskurs som tyvärr inte blev av. Men Gysinge låg där och väntade, ett stenkast från Färnebofjärdens nationalpark. Tid för mig själv i en rofylld miljö, bland forsande vatten och tystnaden i skogen – jag kunde inte motstå. Ett av mina mål är att besöka Sveriges alla nationalparker, och då gäller det att ta chanserna när de kommer.
Gysinge bruk och herrgård
Bussen stannar vid Gysinge brukshandel. Jag är ensam när jag kliver av, och promenerar längs det forsande vattnet upp mot herrgården. Onsdag vid lunchtid. Solen skiner, fåglarna kvittrar, och luften känns extra klar.
Gysinge bruk har anor från 1600-talet och var Sveriges ledande järnbruk under 1800-talet. Idag är det plats för utställningar, byggnadsvård, boende, konferenser och naturupplevelser. Men idag är nästan allt stängt – förutom herrgården där jag ska bo, och restaurangen i Orangeriet.
Jag har bokat ett ekonomirum, men blir uppgraderad till huvudbyggnaden med utsikt över den glittrande älven. En badbrygga ligger framför, och jag vet precis vad jag ska göra morgonen därpå.
Färnebofjärdens nationalpark
Planen för dagen är en vandring i nationalparken. Jag packar matsäcken, fyller vattenflaskan och ger mig iväg. Naturum är stängt i lågsäsong, men personalen hjälper mig ändå med råd om lederna.
Bruset från forsen är öronbedövande när jag korsar bron mot Mattön, ett ljud som påminner mig om somrarna vid Hornforsen i Västerbotten. Forsens brus blandat med fågelkvitter är ljuvlig naturmusik som fyller mina sinnen.
Jag följer bilvägen till nationalparkens entré. På vägen möter jag bara ett par bilar och några fågelskådare vid vindskyddet. Parken är populär bland flugfiskare och fågelskådare. Vattnet virvlar, solen glittrar i trädens grenar, och jag känner mig helt ensam med naturen.
Skogsbad
Skyltarna vid entrén ligger på marken och delar av området är under ombyggnad. Jag frågar en byggarbetare om vägen och följer en 4,5 km led. Förutom de jag såg vid början möter jag ingen annan. Jag får naturen helt för mig själv.
Leden går längs vattnet, över stigar och spångar, innan den svänger in i skogen. Solen silas genom lövverket, och en citronfjäril fladdrar förbi. Jag sätter mig på en stubbe för lunch, när ett prassel i buskarna får mig att titta upp – ett rådjur eller kanske en hjort springer in i skogen. Jag sitter kvar länge, bara andas och njuter av stunden.
På vägen tillbaka följer jag den orangea leden. Det är bitvis blött om fötterna, men skyltarna berättar om bävrar, fiskgjusar, lövskog och älvängar. Lärorikt, rofyllt och njutbart på samma gång.
Orangeriet
På kvällen äter jag middag i Orangeriet, herrgårdens restaurang. Byggnaden är vacker, men interiören når inte samma charm. Menyn lovar ”vällagad mat med säsongens råvaror, där fokus ligger på svenskt och närproducerat”. Tyvärr känns det som stora ord utan verkligt innehåll.
Det vegetariska alternativet är en risotto med två sparrisstjälkar och några tärningar butterpumpa. Andra rätter går att få vegetariska men saknar nytänkande. Personalen kan inte svara på frågor om ekologiska eller lokala alternativ, men lokala ölsorter finns.
Jag sover gott i mitt stora rum och morgonen efter tar jag ett uppfriskande dopp. Frukosten är enkel: bröd, yoghurt, smoothie, ägg och pålägg. Brödet är vitt, smoothien färdigköpt, men de kokta äggen är KRAV-märkta och kaffet Rainforest Alliance-certifierat. Inte mycket, men i alla fall ett steg i rätt riktning.
Läs också: Gourmetweekend på Högbo brukshotell
Gysinge Wärdshus
Nästa dag äter jag lunch på Wärdshuset, som öppnar under helger i lågsäsong. Här satsar Gertjan och Karen van Os på hållbar utveckling och lokal kultur. Återbruk blandas med nytt, och köket använder råvaror i säsong från närliggande gårdar, bland annat Vinnersjö.
Dagens vegetariska rätt är stuvat matvete med jordsärtskocka, friterad och inlagd rotselleri, smörbönor och örtolja. Serverad på altanen i solen smakar den lika gott som den ser ut. Jag äter i sällskap av personalen och får dessutom en nybakad bulle som bonus – saftig och bakad på granngårdens ekomjöl. Helt i min smak.
Innan jag beger mig hemåt sätter jag mig på en bänk, lyssnar på kvittret och forsens brus och tar in allt det vackra. Jag är tacksam för att vägarna fört mig till Gysinge. Platsen har potential att bli ett hållbart besöksmål, och vissa har kommit långt på vägen – men det finns mer att göra.
Psst, tittade såklart förbi Gysinge byggnadsvård och köpte en flaska såpa.
/Hanna