Redaktörens not: Den här texten skrevs sommaren 2020, mitt under pandemin, när resande och vardagsliv såg helt annorlunda ut än i dag. Vi har valt att låta artikeln ligga kvar i vårt arkiv eftersom den speglar en unik period i resandets historia och hur krisen påverkade vårt sätt att tänka kring närhet, rörelsefrihet och hållbarhet.
”Hur har sommaren varit”, frågar en vän till mig. ”Bara bra”, svarar jag. Precis som vi brukar har vi rest från stugan i Roslagen till landstället utanför Ö-vik. Däremellan blev det en vecka i Umeå och dessutom fick vi några dagar hos min syster i Dala Järna och en helg i Sörmland.
I stort sett har vi gjort det vi brukar på sommaren, det vill säga semestrat i Sverige men samtidigt som det har varit mer eller mindre som vanligt har ingenting känts sig likt.
Ursprungsplanen för sommaren var att tågluffa i Europa men när Corona sköljde över Sverige, Europa och världen lades de planerna snabbt på hyllan. Vi bestämde oss för att det fick bli en svemester när klartecknet om resor inom Sverige kom. Vi tillhör en lyckligt lottad skara med landställen inom familjen, och tillbringar oavsett ofta stora delar av somrarna där så det var inget svårt eller tungt beslut. Men ingenting har för den sakens skull varit sig likt.
Allt som vanligt men ingenting sig likt
Även om vi för det mesta undviker trängsel, har vi skytt den som pesten i år. Vi har knappt ätit ute utan intagit alla måltider hemma. Inte bott på hotell. Handlat på udda tider för att undvika köer. Släktkalas och större familjemiddagar har planerats under förutsättning att vädret tillåter att sitta ute. Mor och farföräldrar har hållit avstånd och inte kunnat sitta barnvakt en endaste gång som de vanligtvis brukar. Varje dag har jag vaknat med rädsla för att ha halsont eller snuva. Jag har kört mer bil än någonsin och men gjort färre utflykter än önskat, och enbart utomhus. Samtidigt trivs jag med att ta det lugnt. Bara vara på en plats utan en känsla av att måste se och upptäcka nya saker hela tiden. Njuta av naturen och morgondopp.
Jag har kopplat bort och samtidigt ständigt varit ständigt uppkopplad. Funderat på hur det ska gå med företaget när hela resebranschen blöder. Finns det någon framtid här eller borde jag sadla om. Igen. På samma gång har jag känt mig hoppfull för nu kanske det händer på riktigt. Att branschen och resenärerna får ett bryskt uppvaknande och inser att hållbart resande är framtiden.
För även om resandet över gränser har varit minimalt har svenskarna svemesterat som aldrig förr. Och inte alltid så hållbart. De som tror att hållbart resande bara appliceras på utlandsresor har fått sig en tankeställare. Överturism, trängsel, slitage på natur, selfies med vilda djur, nedskräpning i fjällen och på stränder. Problemen är lika reella på svensk mark som på utländsk, och kunskapen behövs mer än någonsin. Hållbarhet och hållbar turism känner inga gränser, det är ett angreppsätt hur vi lever, reser och gör affärer.
Hållbarhet vägen framåt
Men det är en märklig tid just nu och ovissheten stor. Resor bokas för att sedan avbokas. Länder öppnar sina gränser för att sedan kort därefter stängas. Det bästa vi kan göra är att tålmodigt vänta, och rusta oss, under tiden.
Coronapandemin och resestopp har visat på turismens skörhet. Det är en av världens största ekonomier och stoppet drabbar många destinationer, lokalbefolkningar och viktiga bevarandeprojekt av natur och vilda djur. Turism som görs på ett hållbart sätt behövs. och Reform Travel vill hjälpa till på vägen.
/Hanna