Anna Norströms krönika i WineTable, ”Sexistiska kockar lagar sämre soppa”, väcker tankar som tåls att spinna vidare på. Hon är matjournalist och tar avstamp i kulturdebatten om att skilja på verk och person och undrar om man vill äta hos en kock som tafsar på sina anställda. Hon frågar också om den sociala hållbarheten inte är minst lika viktig som den miljömässiga.
Hållbarhet handlar till lika delar om miljö, sociala villkor och ekonomi. En person som är en stor förespråkare för klimat och biologisk mångfald, men behandlar människor som skräp, är det en person du vill stötta?
Ett hotell som har det bästa läget, snyggaste inredningen och god mat, men som inte betalar sina anställda levnadslöner eller förvägrar lokalbefolkningen tillträde till stranden, är det ett hotell du vill bo på?
En restaurang som lagar supergod mat och är hajpad på sociala medier, men som använder råvaror från djurplågeri eller med höga halter av pesticider, är det en restaurang du vill äta på?
Det är mycket att kräva av en människa att ha full koll på allt. Märkningar och certifieringar som granskats av tredje part är ett sätt att hjälpa dig som konsument att välja bättre. Jag tänker på KRAV, Svanen, Green Key, Naturens Bästa, med flera. Samtidigt är många aktörer inom turism och besöksnäringen småföretagare eller enmansföretagare med knappa resurser. Där det inte finns ekonomi för en granskning. För det kostar pengar.
Så vi förlitar oss på vad de säger. Vad andra säger. Jag står inför samma dilemma som redaktör. Jag utgår från GSTC:s kriterier, kontrollerar det jag kan, skriver ”enligt” när uppgiften kommer från verksamheten själv och är öppen med att jag inte har hela bilden. Jag ser inte alltid vad som händer i kulisserna.
Tanken att det som sker bakom produkten spelar roll för kvaliteten har jag skrivit om tidigare, efter ett samtal om vin och hållbarhet i Sydafrika.
Hur vet du då att de talar sanning?
Det finns alltid olika sidor av ett och samma mynt. Har du själv blivit utsatt eller sett någon annan bli det, är det lättare att veta. Som i Annas fall, där en krögare hörde av sig med olämpliga förslag, finns det svart på vitt. Eller om någon är dömd för brott, till exempel köp av sexuell tjänst eller förskingring. Svart på vitt.
Men en person eller verksamhet som beter sig illa i kulisserna, där det aldrig blir olagligt, bara olämpligt – hur gör man där?
Var gränsen går för vad som räknas som vetskap är inte alltid lätt att avgöra. Men när jag är tillräckligt säker på att en person eller verksamhet brister påtagligt i någon hållbarhetsaspekt, samtidigt som de framställer sig som förebilder i den hållbara omställningen, spelar det ingen roll hur bra själva arbetet är. Då får de varken mina pengar eller min uppmärksamhet.
Hur gör du?
/Hanna
