I Åmot i Gävleborgs län ligger Stilleben, ett boende som vilar på ekoturismens principer och som har satt den gamla bruksorten på kartan för en skara internationella resenärer.
En kylig oktobermorgon tog jag tåget från Stockholm till Ockelbo via Gävle. Tanken var att resa kollektivt hela vägen och ta en lokalbuss vidare från Ockelbo till Åmot, men av någon oförklarlig anledning kom bussen aldrig. Efter en lång väntan ringde jag till kommunen för att fråga vad som stod på och eftersom de inget visste skickade de en taxi som körde mig sista sträckan.
Målet med resan var att besöka Stilleben. Ett boende som vilar på ekoturismens och permakulturens principer (hållbar odling) och som jag hade hört talas om via studierna i hållbar turismutveckling.
Verksamheten drivs av ett belgiskt par, Sam och Jeroen. När Jeroen var fyra år frågade han sin mamma varför det var så lite snö i Belgien. Hon kunde inte svara men sade att när Abba spelar är det alltid en massa snö så du borde flytta till Sverige någon dag. Där och då såddes fröet och vid tolv års ålder köpte Jeroen en bok och började lära sig svenska. När han efter många år i flygbranschen fick chansen att slå sig ner i Sverige föll valet på Åmot, en liten bruksort drygt två timmar norr om Stockholm. Närheten till naturen lockade och snart tio år senare känner han och Sam sig hemmastadda här.
Det började med ett bed and breakfast i deras eget hus men i dag hyr de ut stugor i Åmots skogar (Stugor som annars står tomma stora delar av året hyrs ut till internationella resenärer och är en win-win för både lokalbefolkningen, Stilleben och resenärerna) och driver ett småskaligt hotell. För något år sedan fick de möjligheten att köpa den gamla skolan i bygden som de gjorde om till ett hotell med sex rum och en restaurang i bottenvåningen.
När man kommer in i entrén är det som att komma hem till någon. Jackan hängs av i entrén och skorna likaså. Har man inte med sig egna inneskor får man låna ett par tofflor, hemstickade av Sams mamma. Inredningen är avskalad men stilren. Blågråa toner på väggarna och lutade trägolv. Här och var står en brasa och brinner och det är lugnt och stilla. Restaurangen ligger på bottenvåningen och är inredd med Ikeastolar och stora gamla träbord fyndade på auktioner i trakten. Vart man är tittar ut anas naturen. När vi var där stod träden i brand och marken var täckt av frost.
En vistelse på Stilleben handlar lika mycket om ett vilsamt boende som om naturen och trakterna runt omkring. Sam och Jeroen uppmuntrar sina gäster att promenera runt i byn och “känna på” Åmot.
Tack vare sina rika tillgångar på skog och vattenkraft har Åmot en gammal järn- och skogsbrukshistoria. 1710 grundade Catarina Bröms bygdens järnbruk som gjorde att ett litet samhälle växte fram. Bruket lades ner i slutet av 1800-talet och i dag är skogen den största näringen.
Det bor cirka 500 invånare i byn och de flesta vittnar om att det är gott att leva här.
Utanför matbutiken Tempo, som även fungerar som turistinformation och ombud för Systembolaget, Posten och Apoteket, träffar jag Margareta Olsson. Hon är pensionär och har bott här sedan 80-talet. Hon trivs bra och säger att ”Stilleben är ett lyft för hela byn. Tack vare dem kommer det hit turister vilket bara är roligt”.
Samma sak får jag höra inne på Tempo när jag pratar med personalen som menar att det är mycket tack vare de turister som kommer hit som gör att de överlever. De flesta lokalbor handlar märkligt nog i Ockelbo eller Gävle istället.
Jag tillbringar eftermiddagen med att promenera runt i omgivningarna. Överallt hörs vattnets forsande brus. Jag går förbi den gamla Tullstugan och Bagarstugan, tar en sväng förbi Åmotsparken med dansbana och grillplats. Fortsätter sedan upp mot den gamla Kyrkogården som är anlagd på sand och därmed unik och sedan vidare över Byströmmen och in mot skogen. Vid den gamla masugnen börjar en naturstig som går över stock och sten. Klockan har tunit bli ganska sent när jag kommer in på stigen så för att inte riskera att bli överrumplade av mörkret vänder jag tillbaka efter tjugo minuter. Vid dagsljus rekommenderas annars att gå runt hela sträckan som inte är mer än cirka 5 kilometer.
Sommartid är den lilla antikaffären på bron strax intill Tempo öppen och då kan man även svänga förbi Bunges kapell tillika Åmots kulturhus för en fika i museimiljö. Så här års, på hösten, är det dock inte mycket annat än Stilleben och Tempo som är öppet. Men det räcker ganska gott och väl. Den största dragkraften är naturen, stillheten och tystnaden, och det endast tre timmar bort med tåg från Stockholm.
Text och bild: Hanna Anfelter
Editors Note 1:
Stilleben stod för en middag och en övernattning inklusive frukost. Övriga kostnader i samband med reportaget har Reform Travel stått för själv.
Editors Note 2:
Den vanliga logiken inom resebranschen är att man bara lyfter fram och pratar om det positiva. Om något har varit dåligt eller inte levt upp till förväntningarna låter man oftast bara bli att skriva om det. Då målet är att inspirera vill man inte gärna tala om det negativa.
Jag är själv inpräntad i den logiken och tänkte först att det inte skulle bli någon text om Stilleben och Åmot då vistelsen inte slutade så bra. Men eftersom ambitionen med Reform Travel är att vrida och vända på resandets konsekvenser och inte väja för att tala om alla aspekter – transparens är ett av våra ledord – tänkte jag om. För vad gäller själva boendet och dess omgivningar finns det egentligen inget dåligt att säga. Sängarna var underbart sköna, hotellet vackert och maten mycket god. De jobbar med ekologiska och närproducerade råvaror i möjligaste mån och har en ambition om att agera hållbart och uppmuntrar till samverkan med lokala aktörer. Däremot finns det en del att förbättra när det kommer till bemötandet av gäster och servicen. Redan innan min vistelse var det svårt att få tag i dem och efter besöket har de varit omöjliga att komma i kontakt med. De svarar varken på mejl eller telefon och vad det beror på kan jag bara spekulera i.
Show Comments (0)