Sveriges mest primitiva vandrarhem. Utan el, rinnande vatten eller uppkoppling erbjuder Kolarbyn i Bergslagen en avskalad vistelse i skogen. Här sover gästerna i kolarkojor, hugger sin egen ved, lagar mat över öppen eld och hämtar vatten i en källa. Reform Travel checkar in för ett dygn präglat av enkelhet, tystnad och närvaro.
En vistelse utan bekvämligheter
Ett dygn i en kolarkoja utan el och rinnande vatten. Resan sker med kollektivtrafik, med vissa missöden, men väl framme väntar något helt annat än vardagens tempo. Skogsterapi, fågelkvitter och stillhet. Bad i sjön, kaffe i kåsa, vedhuggning och matlagning över öppen eld. Disk i bäcken, en natt ackompanjerad av sprakande brasa – och möss som rör sig i mörkret. Ekoturism i sin enklaste form. Men låt oss ta det från början.
När kollektivtrafiken brister
Jag inser för sent att jag kommer att missa min anslutning. Nästa buss går först om flera timmar. Efter en kort dialog med tågvärden löses situationen med taxi, ett mindre klimatsmart avsteg från planen. Jag kliver av i Skinnskatteberg och väntar. En halvtimme senare kommer bilen som tar mig hela vägen fram till Kolarbyn, beläget flera kilometer ut i skogen.
Resan dit påminner om en central aspekt av hållbart resande: intentioner räcker inte alltid hela vägen. Infrastruktur, tillgänglighet och alternativ spelar roll.
Sveriges mest primitiva vandrarhem
Kolarbyn har länge varit en plats jag velat besöka. Det var genom en engelsk ekoresebyrå jag först hörde talas om det, talande för att platsen är mer känd internationellt än nationellt.
Anläggningen, ofta kallad Sveriges mest primitiva vandrarhem, består av ett antal kolarkojor utan el och rinnande vatten. Ett besök bidrar till att hålla liv i den historiska kolartraditionen och till att bevara både natur- och kulturvärden. Kolarbyn är medlem i STF och märkt med Naturens Bästa för sitt långsiktiga hållbarhetsarbete.
När jag anländer är det tyst. Inga motorljud, ingen musik, bara vinden i träden och fågelsång. En värd möter upp, visar mig till min koja och ger en kort introduktion. Kojorna är enkla: två sovbritsar, en vedeldad kamin, jordgolv och en låg trädörr täckt av mossa.
Introduktion till Kolarbyn
Vi är tre gäster som anländer samtidigt och får en gemensam genomgång: vedhuggning, hämtning av vatten, skafferi, diskplats och utedass. Området är stort men väl skyltat.
Jag är van vid enkla förhållanden från somrar i Norrland, men avsaknaden av el väcker ändå viss oro – särskilt när jag inser att jag saknar ficklampa. Jag får låna en pannlampa, vilken senare visar sig komma väl till pass.
Utan någon egentlig plan går jag ner till sjön för ett första dopp. Det kalla vattnet skärper sinnena. Därefter sätter jag mig i skogen med kaffe i kåsa. Stillheten är total.
Skogen som resurs och ansvar
På området möter jag ett par amerikanska influencers. De reser jorden runt i jakten på ställen “off grid” – något som väcker frågor om balans mellan upplevelse, exponering och slitage.
De är mitt uppe i att dokumentera sin vistelse och jag fortsätter istället mot skogskällan för att hämta vatten. Stigen går genom tät skog rik på svamp och bär. Jag rycks med och fyller en påse jag hittar i ryggsäcken och min termos.
Eld, mörker och oro
Middagen tillagas över öppen eld: grönsaker och ris. När skymningen faller diskar jag i bäcken och hugger ved inför natten. Brasan i kojan sprakar, ljus brinner på spiselkransen och temperaturen sjunker utomhus. Jag har lånat en sovsäck och ligger ovanpå en renfäll på den hårda britsen.
När mobilen plötsligt dör infinner sig en oväntad oro. Utan el, klocka eller kontakt med omvärlden känns avskildheten påtaglig. Telefonen får till slut liv igen, och med det infinner sig lugnet.
Men natten bjuder på fler överraskningar. En skogsmus gör mig sällskap och tvingar mig upp i mörkret för att hugga mer ved. Med pannlampan som enda ljuskälla ekar yxhuggen genom skogen. Det är stilla, nästan högtidligt.
Långsamhet som motstånd
Morgonen börjar med ett dopp i sjön. Därefter frukost: gröt, ägg och kokkaffe tillagat över eld. Att vänta på att vattnet ska koka, att följa processen, att inte skynda – det här är långsamhetens lov, i praktiken.
Rekommendationen från personalen är att stanna minst en heldag. Jag önskar att jag kunde. I stället packar jag ihop och ger mig av mot bussen till fots. Jag går fel, tiden blir knapp och sista sträckan sker i jogg – i gummistövlar, med ryggsäck och stress. Kontrasten mot stillheten är brutal.
När bussen till slut stannar pustar jag ut. Resan till och från Kolarbyn var långt ifrån friktionsfri. Men vistelsen i Sveriges mest primitiva vandrarhem är ett soloäventyr som dröjer sig kvar och som väcker frågor om vad vi söker när vi reser, och vad vi är beredda att avstå för att hitta det.
Text och bild: Hanna Anfelter
Show Comments (0)