Norrsken, gruva och ansvar – en resa till Kiruna

Kiruna flyttas. Marken spricker. Turismen växer. I stadens utkant ligger Camp Ripan – ett hotell som försöker ta ansvar i en tid när frågan om hållbar turism i Kiruna är annat än enkel. Under några vinterdagar i norr väcks frågor om kultur, natur och skuld. Och om vad det egentligen innebär att vara gäst på någon annans mark.

Det är tidig morgon när nattåget från Stockholm rullar in mot Kiruna. Himlen är isblå, högklar, och termometern har krupit långt under nollstrecket. Från tågfönstret skymtar gruvan – järnmalmsgruvan som präglar hela Kiruna – kilometer efter kilometer. I kupéerna myllrar det av språk: tyska, italienska, engelska, franska. En vanlig tisdag i januari, ändå är tåget fullsatt av resenärer som söker tystnad, snö och det mytiska norrskenet.

I vår vagn sitter en fransk mamma och hennes dotter. De ska stanna i två veckor; dottern funderar till och med på att flytta hit och vill reka boende och jobb. Själv är jag här tillsammans med min mor för att se den samiska konstnären Britta Marakatt-Labbas verk på hemmaplan och bo på Camp Ripan – ett av Kirunas få lokalt ägda hotell med ett uttalat hållbarhetstänk förankrat i samisk kultur och lokal historia.

En stad i rörelse

Tillsammans med ett gäng förväntansfulla besökare kliver vi av på stationen i det som lokalt kallas ”gamla Kiruna”. Större delen av staden har flyttat, och järnvägsstationen är tillfällig. Bussen som tar oss mot det nya centrumet passerar byggställningar och byggkranar. Kyrkan står ännu kvar men är stängd i väntan på flytten. Här är förändring inget abstrakt begrepp – den är högst påtaglig och synlig.

Camp Ripan ligger en kort bit från Kirunas nya stadskärna. Åt ena hållet syns höghus, åt det andra öppnar sig fjällvidderna – en påminnelse om varför människor reser hit från världens alla hörn.

Ett hotell med ansvar som idé

På ytan är Camp Ripan ett hotell, spa och restaurang. Men under det vardagliga ryms en tydlig idé om att ta ansvar för platsen.

Hållbarhetskoordinatorn Jana Stridfeldt Bjuhr möter upp mig i lobbyn. Hon berättar att Camp Ripans hållbarhetsarbete inte är något som vuxit fram med tiden – det fanns med redan när familjen Lind tog över den dåvarande campingen år 2002.

— Vi pratade inte om hållbarhet på det sättet då, ingen gjorde det. Men för oss var det självklart att arbeta lokalt, samiskt och tornedalskt, och med respekt för vår unika miljö och natur. Det har alltid varit grunden, säger hon.

Bakom kulisserna: hållbarhet i praktiken

Jana tar mig med bakom kulisserna, där ambitionerna blir extra tydliga. I köket – som hon kallar ”Sveriges klimatsmartaste kök” – har de investerat i teknik som minskar både vatten- och energiförbrukning. Diskmaskinerna använder sju gånger mindre vatten än konventionella modeller, värmeåtervinning sker från ugnar och ventilation, och flexibla, mindre ugnar gör att stora ytor inte behöver värmas upp i onödan. I den egna komposten, ”Nasse”, hamnar allt matavfall, och de samarbetar även med Generation Waste för att minska matsvinnet.

— Vi ligger på runt 85 gram matsvinn per gäst nu. När vi började mäta låg vi på 144. Det är stor skillnad, säger Jana stolt.

Camp Ripan följer strikta inköpsregler där maximalt 50 kemikalier är tillåtna i hela verksamheten – däribland ättika, tro’t eller ej. All tvätt går till ett Svanenmärkt tvätteri, och restaurangen är certifierad av Slow Food Sápmi, samernas egen kvalitetsmärkning.

— Att driva verksamheten hållbart innebär mycket arbete, men det är inget vi kompromissar med. Majoriteten av våra vintergäster flyger hit från utlandet, och vi försöker kompensera så gott vi kan på plats, säger Jana.

Gruvan som inte går att välja bort

Samtalet glider oundvikligen in på gruvan. Det är nästan omöjligt att tala om Kiruna utan att tala om den – gruvan som påverkar allt och alla i staden, på ett eller annat sätt.

— Turismen är också en stor näring här, men den hörs inte lika mycket som gruvan, säger Jana.
— Lönerna i gruvan gör det svårt att rekrytera och behålla personal. Samtidigt växer motsättningar mellan olika grupper: Kirunabor, inflyttade, samer. Frågorna om mark, vatten och kultur blir allt mer akuta.

Hon berättar om skyddade områden, om urfolksrättigheter som ibland uppfattas som bromsklossar av lokalbefolkningen, och om en tilltagande rasism och hätsk stämning som oroar.

— Vi vill att människor som kommer hit ska förstå platsen. Inte bara se norrsken och sedan åka hem. Kiruna är mer komplext än så. Det är en stad som offrar mycket för att andra ska få grön energi, och vår ambition är att besökarna ska bli medvetna om det.

När platsens historia blir fysisk

Det är mörkt när vi går mot Camp Ripans spa. Den torra kylan får snön att knarra under fötterna. Spat är byggt som en hyllning till platsen och den samiska kulturen. Vägen in kantas av stenar. Enligt en samisk sägen ska man lämna sin oro till stenfolket innan man går in.

Golvet är skuret i Alta-skiffer från området där de äldsta samiska hällristningarna har funnits i tusentals år.

Här blir platsens historia fysisk.

Vi är inte ensamma i spat. Både hotellgäster och daggäster kommer hit på bokade tider, och det bildas kö till de få duscharna i omklädningsrummet. Inne i spat finns flera bastur och olika vattenkällor. I sparitualen ingår en ansiktsmask gjord på kaffesump, en björklövspeeling plockad av skolklasser från trakten och ett fotbad fyllt med järnmalmspellets från gruvan. Ur högtalarna klingar samisk musik.

Vi lämnar några timmar senare – rena, lena och med en varm känsla i kroppen.

Mat, gemenskap och stundande konkurrens

På kvällen slår vi oss ner i restaurangen. Levande ljus lyser upp rummet och ett trivsamt sorl hörs från lokalbor och hotellgäster som samsas kring borden. Här serveras rätter tillagade på lokala råvaror: vilt och fisk, svamp, frukt och bär från skog och mark runtomkring. Mamma väljer rödingen, jag tar de vegetariska krocketterna med rostade rotfrukter.

Just Kirunaborna kommer hit allt oftare för att unna sig mat och dryck. Det finns få lokala alternativ, och sedan flytten av centrum har ett slags vakuum uppstått. Samtidigt är konkurrensen på väg – ett nytt Elite Hotel öppnar snart strax intill.

— Det är klart att vi påverkas. Men vi måste göra vår grej ännu tydligare. Vi tror på vår idé, säger Jana.

Framåt vill Camp Ripan arbeta ännu närmare aktivitetsbolagen som tar med gästerna på hundspannsturer och norrskensjakt, och på sikt säkerställa att hela utbudet är certifierat enligt Natures best hållbara riktlinjer. De vill bygga växthus, öka andelen ekologiskt på menyerna och utveckla fler samarbeten med lokala producenter – lokala ICA:n bidrar redan med överskottsvaror.

Deras egen Camp Ripan-modell, rotad i respekt för lokal kultur och natur, vägleder arbetet framåt.

Funktion framför fasad

Vårt rum har några år på nacken. Det är trivsamt, med allt som behövs, långt ifrån designhotellens perfekta ytor. När jag lägger mig hör jag suset i rören och har svårt att somna. Dagen därpå, när jag pratar med Jana igen, får jag en förklaring till varför rummen ser ut som de gör:

— Vi renoverar inte i onödan. Det är inte hållbart. Vi vill vara tydliga i vår kommunikation: det här är inte lyx för lyxens skull. Det är funktion, kvalitet och ansvar. Men det är ett dilemma. Camp Ripan lockar både campingresenärer och high-end-gäster. De senare förväntar sig en viss estetisk standard, men vi vill inte kasta ut fullt fungerande material för att tillfredsställa designtrender.

— Vi måste stå fast vid vår idé. Det är det som gör oss unika.

Konsten som bär minnet

Dagen därpå beger vi oss in till ”nya centrum”, som man säger lokalt, för att se Britta Marakatt-Labbas konst på Kin Museum – museet för samtidskonst som ligger inrymt i det nybyggda stadshuset.

Med fler än sjuttio verk är utställningen I stjärnornas fotspår den samiska konstnärens största retrospektiv i både Sápmi och Sverige. Verken är skapade över fem årtionden läser jag i utställningskatalogen och vittnar om “hennes unika metod där hon, främst genom broderi men också måleri, brons och obehandlat tyg, väver samman personliga erfarenheter från livet i Sápmi. Det är konstverk fyllda av minnen, berättelser, motstånd och tyst kunskap – om övergrepp, miljöförstöring och gruvans ingrepp i naturen”.

Här hänger det välkända Garjját (Kråkorna), de flygande schamanerna och inte minst det hyllade Historjá – en 24 meter lång väv som berättar om samernas, Sveriges urfolk, ständiga kamp för marken och kulturen.

Jag blir starkt berörd och har svårt att slita mig. Med rötter norröver är jag inte främmande för delar av Norrlands historia, men här blir det smärtsamt tydligt hur lite jag ändå vet. Och framför allt hur marginaliserade samerna är i det offentliga samtalet – för att inte tala om hur nästintill osynliga de är i skolans läroböcker.

Timmarna går. Vi är nästan ensamma i utställningen och ser verken inte bara en gång, utan två, tre gånger. Det är allvarsamt, men humorn är alltid nära. Urmödrarna med sina röda mössor blickar tillbaka på oss med glimten i ögat – de som enligt samisk tradition lever under jorden och gör allt de kan för att skydda naturen.

På bekostnad av människa och natur

När vi lämnar Kiruna några dagar senare, samma väg vi kom – med nattåget där norrskenet tacksamt dansar ovanför oss – tänker jag på samtalen med Jana och på Brittas verk. Hur de speglar varandra i kampen för att hålla samman kultur, natur och människa i en tid av förändring.

I staden ovanför polcirkeln.
Staden som flyttas för gruvans skull.
Samernas land.
Norrskenets hemvist.
Där den så kallade gröna omställningen i Kiruna sker på bekostnad av människa och natur.

Ett förlåt i vinternatten

Och det är just detta Camp Ripan hoppas på: att gäster inte bara ska komma hit för mörkret, tystnaden och norrskenet – utan för att lämna platsen med en djupare förståelse för var de faktiskt har varit.

Mitt i Kirunas vita vinterskrud väcks större frågor om hållbarhet. Om ansvar, historia och framtid. Frågor svåra att skaka av sig.

När gruvans siluett försvinner ur synhåll, viskar jag tyst – förlåt.

Text och bild: Hanna Anfelter

---

Editors note: Camp Ripan stod för en övernattning med inträde till spa och en två-rätters middag i restaurangen exkl. dryck. Övriga kostnader har Reform Travel stått för själv.