En annan sida av Gotland och Fårö

Jag tillhör en liten skara som knappt har varit på Gotland sommartid. Istället är det under lågsäsong när vinden blåser kargt och havet stormar som jag oftast anländer med båten från Nynäshamn till öjn. Det passar mig perfekt. Ingen trängsel, bara de bästa lokala haken öppna och naturens råhet så långt ögat når.

Gotland i lågsäsong. Vi anländer till öjn en mörk kväll i oktober. Vågorna slår höga och det blåser kraftigt. Det är inte den lättaste uppgiften för kaptenen att få båten i hamn. Så länge vi har varit ute till havs har vi inte märkt så mycket av ovädret, men nu gungar båten kraftigt från sida till sida och jackor och bestick flyger från borden innan motorerna till slut stannar och det blir lugnt.

Vi sätter oss i bilen och kör av båten. Det är mörkt och ruggigt och för en bråkdels sekund slås jag av en känsla av att aldrig komma härifrån. Att vi är fast på ön för all framtid och avskärmade från resten av världen. Känslan håller dock inte i sig så länge utan släpper när vi rullar längs med ringmuren och ser de vackra vita stenputsade husen. Det lyser varmt i fönstren och jag växlar snabbt över till tanken på att man skulle kunna bo här! Min son får mig dock att lova att inte säga det en enda gång under resan utan vi är bara här för att hälsa på några vänner, umgås och njuta av ett lugnt, stilla och genuint Gotland off season.

Första dagen tillbringar vi i Visby. Stormen har gjort att alla båtar är inställda och vågorna slår flera meter över Visby hamn och är nära på att ta med sig alla bilar som står parkerade vid kajen  ner i djupet. Vi trotsar vinden och promenerar runt hela ringmuren, stannar en stund i lekparken vid Almedalsparken innan vi går in och värmer oss på biblioteket. Lunch äter vi på crêperiet som lagar redigt stora crêpes inspirerade av lokala smaker.

Dagen efter rullar vi norröver i riktning mot Fårö. Vi stannar till på Furillen och beundrar det råa, karga landskapet och de coola betongbyggnaderna. Vi är i princip ensamma och det mesta ser stängt ut men det är kul att få en verklig bild av platsen som har figurerat i så många modetidningar och resereportage.

Vi kör vidare på tomma vägar längs med åkrar och öppna fält. Så når vi Fårösund. Innan det är dags att åka över Sundet äter vi lunch på Café Maffen. Ett litet hemtrevligt kafé som är öppet året runt och där det råder lunchrusch. Linda Lindholm som driver kaféet är själv för dagen och har mycket att göra, men anstränger sig för att ge alla en så pass bra service som möjligt.

Vi slår oss ner och njuter av god och redig hemlagad mat. Pajer, lasagner, sallader och varma smörgåsar. Kaféet bidrar till sysselsättning på ön och arbetar med social hållbarhet genom att vara en del av nätverket ”Tillsammans på norr”, ett nätverk som bildades 2015 för att välkomna asylsökande och de med uppehållstillstånd till norra Gotland.

Mätta och belåtna sätter vi oss i bilarna igen och åker på färjan som fem minuter senare släpper av oss på Fårö. Jag har vant mig ölivet så känslan som infann sig när vi kom till ”fastlandet” som Fåröborna kallar Gotland infinner sig inte igen utan nu ser jag med spänning fram emot att upptäcka en helt ny plats. Bergman och raukarnas land.

Om Gotland var tomt på folk är det inget mot hur det är här. Vi möter knappt en själ när vi kör mot naturreservatet Digerhuvud, Fårös kända landmärke och Sveriges största sammanhängande raukområde. Solen står redan lågt på himlen när vi klättrar runt bland raukarna och kastar ett guldrosa skimmer över kalkstensstenpelarna.

När solen har sjunkit som en klotröd boll i horisonten och det är kolsvart ute lämnar vi raukarna och kör mot Slow Train bed and breakfast. Det var ett av de få ställen som jag lyckades hitta när jag sökte boende på Fårö off season och som lockade med sin franska touch. Vi är i princip de enda gästerna och får en helt egen liten stuga som ligger med fri utsikt mot havet som vi bara hör i mörkret, men inte ser. Här sover vi gott. Frukosten, som överträffar våra förväntningar serveras inne i Elsie’s kafé, i huvudbyggnaden. En varsin uppdukad bricka med ekologisk juice, hembakat bröd, yoghurt med färska bär och apelsinsallad med granatäpplen. I bakgrunden spelas jazz och förhöjer stämningen.

När vi känner oss mätta och belåtna promenerar vi runt lite på markerna. Intill hotellet ligger Kutens bensin, ett omåttligt populärt mat- och konsertställe under sommarhalvåret. Det är grått ute men vinden har lagt sig och det är milt väder. Vi packar ihop, checkar ut och beger oss mot skogen. Vi har hört att det ska finnas svamp och mycket riktigt får vi ihop en liten påse med Fårötrattisar.

Innan det är dags att köra tillbaka till det gotländska fastlandet, för att påbörja hemfärden till Stockholm, stannar vi och äter lunch på Gåsemora gårdskrog där ledorden är matglädje, nyskapande och hållbarhet. Det sprakar hemtrevligt från en brasa när vi kliver in i den stora salen där några lunchgäster redan sitter och äter.

Det finns två rätter att väja mellan för dagen och en stor salladsbuffé att ta för sig av. Allt lokalt odlat. Jag tar det vegetariska alternativet, en tomatsoppa, och de andra i sällskapet en ”bolognese à la Fårö”. Alla blir nöjda och sonen och jag delar även på en efterrätt som smakar himmelskt, havtornssorbet med granola och chokladfudge.

På vägen till färjeläget kör vi förbi Bergmangården som vi inte hann med den här gången, men det blir förhoppningsvis fler besök. Under lågsäsong. Inte nog med att det är mindre trängsel när höstvindarna viner, det är ett sätt att gynna de lokala verksamheterna och hjälpa till att förlänga säsongerna.
En del av ett hållbart resande.

Text och foto: Hanna Anfelter

---

Läs också: Gotländska smultronställen