Kolarbyn – Sveriges mest primitiva vandrarhem. Sover själv i en kolarkoja utan el, hugger min egen ved, gör en brasa, lagar mat över öppen eld, hämtar vatten vid källan, plockar svamp och bär i skogen och tvättar mig i sjön. Ett soloäventyr i Bergslagens skogar jag sent glömmer.
Sammanfattning Kolarbyn
Ett dygn i en kolarmila utan el och rinnande vatten. Kollektivtrafik tur och retur med några missöden. Men väl framme väntar något alldeles extra. Skogsterapi. Fågelkvitter, svamp och bär. Bad i sjön, kaffe i kåsa, hugga ved och matlagning över öppen eld. Disk vid bäcken, somna till sprakande brasa i kojan, vakna mitt i natten, den svartaste av nätter, möss som springer runt, morgondopp, kokkaffe och gröt. Hämta vatten vid källan i skogen och ofrivillig jogg i gummistövlar till bussen fyra kilometer bort. Ekoturism och klimatsmart semester i sin extrem. Men låt oss ta det från början.
Tåg och kollektivtrafik blir tåg och taxi
Jag tittar på klockan och inser att jag kommer att missa min anknytning. Nästa buss går inte förrän om flera timmar. Som jag har längtat efter det här äventyret vill jag inte missa en minut av det. Jag letar upp en tågvärd och berättar om mitt dilemma. Han ringer efter en taxi som ska komma och hämta mig på stationen. Jag kliver av på Skinnskattebergs station och väntar. Och väntar. En halvtimme senare kommer en taxi och plockar upp mig och kör mig hela vägen fram. Tanken var att åka tåg, sedan lokalbuss och därefter promenera sista biten men nu är jag i alla fall äntligen här. I Kolarbyn, mitt i skogen några kilometer från Skinnskatteberg.
Sveriges mest primitiva vandrarhem
Det finns så många häftiga platser i Sverige som jag vill besöka, och Kolarbyn har länge varit en av dem. Det märkliga är att jag hörde talas om platsen via en engelsk ekoresebyrå, och inte en svensk vilket kanske säger något om att ekolodgen är mer känd internationellt än nationellt.
Platsen som brukar kallas Sveriges mest primitiva vandrarhem är en samling kolarkojor mitt i skogen, utan vare sig el eller rinnande vatten. Ett besök här bidrar till att hålla kolartraditionen vid liv och att bevara lokal natur och kultur. Kolarbyn är med i STF och dessutom märkt med Naturens Bästa för sitt långsiktiga hållbarhetsarbete.
Det är lugnt och stilla på området när jag kommer fram. Det enda ljud som hörs är vindens sus i träden och fågelkvitter. Kolarbyn har ingen bemannad reception men en värd kommer och möter mig. Hon ger mig min nyckel och visar mig till min kolarkoja. Den innehåller två sovbritsar, en vedelad kamin och jordstampat golv. Själva kojan är omgiven av ett tjockt lager mossa och stängs med en liten trädörr som täcker öppningen.
Introduktion till Kolarbyn
Jag ställer av mig packningen, sätter på mig gummistövlar och följer med värden tillbaka till entrén. Det är dags för en kort genomgång av platsen. Vi är tre personer som just anlänt och ska sova över en natt. Vi får veta hur vi hugger ved, var skafferiet ligger, var man hämtar vatten, diskar och går på toa. Området är stort och skyltar visar vägen.
Ända sedan barnsben har jag tillbringat mina somrar i Norrland, i primitiva stugor med utedass och bastubad i sjön för att bli ren. Så jag räds inte det enkla, utan känner mig trygg. Det enda jag oroar mig lite för är elen och att jag inte har någon ficklampa, om jag behöver ge mig ut i natten. Men jag får snällt låna en pannlampa av värden. Och det visar sig att den ska komma väl till användning!
Ett med naturen
Utan några andra planer än att bara insupa lugnet och naturen börjar jag med att gå ner till sjön och ta ett dopp. Vattnet är svalkande. Efter det sätter jag mig i skogen intill. Häller upp kaffe från termosen och sippar ur min kåsa. Fåglarna kvittrar och vinden blåser i trädkronorna. I övrigt är det helt stilla.
På min väg tillbaka mot kojorna möter jag ett par som står och lagar mat vid ena eldstaden. De filmar samtidigt och pratar in i kameran. De visar sig vara amerikanska influensers som reser jorden runt och besöker häftiga platser off grid. De har varit här ett dygn redan och älskar det. De är mitt uppe i inspelning så jag lämnar dem ifred.
Skogskällan
Jag bestämmer mig för att gå åt andra hållet och hämta vatten i skogskällan. Stigen dit går genom en av de vackraste skogar jag har sett. Dessutom kryllar det av svamp och bär och jag letar i ryggsäcken efter något att lägga allt i. Jag hade inte räknat med att skogen skulle bjuda på så många skatter så jag får improvisera. Jag plockar termosen full med bär och en påse med svamp, men måste till min stora besvikelse lämna alldeles för mycket kvar.
Väl framme vid källan fyller jag min flaska med färskt vatten och stannar upp. Jag lyssnar till mer fågelkvitter än jag har gjort i hela mitt liv, och tittar förundrat på en hackspett som sitter högt upp i ett träd. Hade det inte varit för att magen börjar kurra hade jag kunnat stanna i skogen i flera timmar till.
Middagsdags
Till middag har jag med mig en massa grönsaker som jag steker över elden tillsammans med ris. Någon annan har ätit innan mig så det finns fortfarande glöd och jag behöver bara lägga på mer ved. Jag äter i godan ro, det börjar skymma och den varma sensommardagen övergår i sval septemberkväll. Jag går ner till bäcken och diskar tallrikar och pannor. Sen är det dags att hugga rejält med ved och göra en brasa i kojan. Jag får tack och lov igång den och öser på rejält med klabbar för att brasan ska hålla sig länge.
Natten bjuder på skräckblandad förtjusning
På spishällen står det ljus som jag också tänder och det blir riktigt mysigt. Jag går tillbaka till tvättrummet och gör mig iordning för natten. Sen kryper jag ner. Jag har lånat en sovsäck och ligger på en renfäll på en rätt så hård brits ändå. Det är varmt och skönt i kojan även om temperaturen sjunker utomhus. Eftersom det inte finns någon el har jag laddat med powerbanks som jag stoppar in i telefonen. Men till min stora fasa funkar det inte. Telefonen är död och paniken smyger sig på.
Jag vet att det sover fyra andra personer på området men jag har ingen aning om var och det är becksvart ute nu. Skulle någonting hända mig är jag helt ensam. Dessutom har jag ingen klocka, och det stressar mig att inte veta vad klockan är. Och hur ska jag komma upp och i tid till tåget hem imorgon? Paniktankarna fladdrar förbi men så till slut ger telefonen liv ifrån sig och börjar ladda. Jag pustar ut och somnar till den sprakande brasan.
Påhälsning mitt i natten
Med ett ryck vaknar jag till. Vad var det som lät? Jag har ingen aning om hur länge jag har sovit men det är alldeles kolsvart. Brasan har slocknat och jag famlar efter pannlampan. Jag tänder och ser två små ögon som tittar på mig. En liten skogsmus sitter på min ryggsäck. Smått stressad krånglar jag mig ur sovsäcken. Veden är slut i korgen jag inser att jag måste ut och hugga mer för att hålla djuren borta. Jag sätter på mig pannlampan och trevar försiktigt fram från kojan till vedplatsen.
Ekandet av yxan som klyver trät ljuder över skogen och jag är rädd att väcka någon, men allt är lugnt. Jag samlar ihop veden, går tillbaka och får gång en ny brasa. Det är ännu några timmar kvar av natten och jag somnar om. Ljuger om jag säger att jag sover som en stock, och när jag vaknar på morgonen är kroppen alldeles stel av den hårda britsen. Det har varit en händelserik natt i Sveriges mest primitiva vandrarhem.
Morgondopp och frukostbestyr
Börjar dagen med ett morgondopp i sjön. Det är ljuvligt och jag önskar att varje dag fick börja så här. Sedan går jag till skafferiet och plockar fram frukostingredienser. Havregrynsgröt, ägg och kokkaffe. Hämtar vatten vid bäcken och börjar tillaga allt över elden. Det tar sin lilla tid men jag njuter av varje sekund. Att se bubblor bildas en efter en tills vattnet kokar och höra hur kaffet börjar puttra. Jag njuter av varje tugga och varje klunk som om det vore den sista måltiden. Självaste definitionen av långsamhetens lov.
När jag bokade var rekommendationen att ha minst en heldag på plats och jag önskar så att jag kunde sitta kvar och bara vara. Men jag fick inte ihop det med livet den här gången och det är dags att packa ihop och bege mig hemåt. Planen är att ta mig till bussen till fots, vilket jag gör men jag råkar gå fel och inser att tiden är knapp. Blir tvungen att småjogga i gummistövlar och med en stor ryggsäck på ryggen. Genomvåt och sönderstressad når jag till slut stora vägen och ser bussen. Jag vinkar in den, slår mig ner på sätet och pustar ut. Även om resan till och från Sveriges mest primitiva vandrarhem hade kunnat gå smidigare är det ett soloäventyr jag sent glömmer.
Text och bild: Hanna Anfelter
Show Comments (0)