På guppande äventyr bland komodovaraner och grönklädda kullar

Komodo Nationalpark ligger i hjärtat av den indonesiska skärgården och är hem åt världens största levande ödlor – komodovaranerna. Här väntar också grönklädda kullar, rosa stränder och färgsprakande fiskar.

Båten guppar meditativt i takt med vattnets rörelser. Jag står på däck och blickar ut i den svarta natten. Framför mig skymtar silhuetten av en grön vägg som reser sig som en jätte ur havet. Luften är ljummen och det är alldeles tyst och mörkt så när som på det surrande ljudet från båtaggregatet och ljuset från stjärnhimmelen där vintergatan välver sig över de blinkande diamanterna. Så viskar våra guider, Victor och Andy att det är dags. Klockan har ännu inte slagit fem när vi kliver ner i en liten träbåt som tar oss intill strandkanten. Målet är att hinna till toppen av ön innan solen vaknar. Vi börjar klättra uppåt, stigningen är bitvis riktigt brant och även om det är okristligt tidigt dröjer det inte länge innan svettdropparna börjar rulla i pannan.

I takt med våra fötters steg, smyger solen fram bakom horisonten och drygt tjugo minuter senare har vi nått toppen där vi hälsas välkomna av det klotrunda ljuset. Andaktsfullt blickar vi ut över Padar Islands grönklädda kullar till tonerna av fåglarnas kvitter. En söt gräsdoft fyller våra näsborrar. Hela ön är täckt av ett finbladigt gräs.

– Titta där, säger Victor försiktigt och pekar mot ett träd där en Timorhjort står och mumsar på kronans gröna blad. Som lokalguide och född och uppvuxen på grannön Flores är han här regelbundet, men det spelar ingen roll. Han slås varje gång av hur vackert och fridfullt det är.

Trots den tidiga timmen är fuktigheten hög och en imma ligger på kameralinsen och ger en drömsk bild av Padar Island.

Vi befinner oss i hjärtat av den indonesiska skärgården, i Komodo nationalpark. Parken som täcker en bit av kusten på ön Flores, de stora öarna Padar, Komodo och Rinca samt 26 mindre vulkaniska öar instiftades 1980 för att skydda och bevara områdets stora dragplåster – Komodovaranerna, världens största levande ödlor – som lever fritt på flera av öarna, främst på Komodo och Rinca. 1992 blev parken upptagen på Unescos världsarvslista och sedan dess har bevarandearbetet utökats till att även omfatta det marina livet.

Vägen ner från toppen går betydligt lättare, men den tar ändå sin lilla tid eftersom jag stannar till varje meter. Överallt ligger plastflaskor, papper och godispapper som jag plockar upp. Det finns en papperskorg nere på stranden men besökarna kastar likväl skräpet rätt i naturen, utan att tänka på att de förstör den skönhet som de kommer hit för att betrakta. Victor berättar att det är samma sak varje gång och i ryggsäcken har han alltid en tom plastpåse redo att fyllas.
– Vi har tyvärr ett stort problem med skräp i området. Vi har varken kunskap eller förutsättningarna för att ta hand om det på rätt sätt. Det finns ingen sopsortering och de flesta lägger skräpet på stränderna eller slänger det rätt i havet. Andy och jag försöker tillsammans med andra guider i parken att utbilda och informera lokalborna om problemet men det går långsamt. Vi tänker att om vi börjar med oss själva och vår familj skapar det förhoppningsvis ringar på vattnet. Man kan bara börja med sig själv.

Guiden Victor är uppvuxen i området kring Komodos nationalpark och har vandrat upp för Padar Island åtskilliga gånger. Trots det blir han lika hänförd varje gång.

Området kring nationalparken befolkas av fyra folkslag som trots olika religioner och sysselsättningar lever i samförstånd och med respekt för varandra.
Manggarai bor i bergen, arbetar som jordbrukare och är katoliker. Bajau, Bugis, och Bima bor längs kusten, arbetar som fiskare och är muslimer.  Vid sidan av jordbruket och fisket växer turismen som inkomstkälla i området, men lokalbefolkningen har inte riktigt hängt med i den snabba utvecklingen.

– Huspriserna stiger, utländska investerare triggar upp priserna och det är svårt för oss att bo kvar. Men vår regering är medveten om situationen, och har satt upp vissa regler, (även om mer så klart kunde göras). Inga utlänningar kan komma och ta arbete som dykmästare eller guide. De yrkena är reserverade för oss, berättar Victor.

Han säger dock att turismen som fenomen inte är någon ny företeelse, även om den har förändrats på senare tid. Från att främst ha bestått av backpackers som kom med båt från Bali och reste runt på egen hand, är det nu fler och fler vanliga turister som hittar hit. Det rör sig främst om australiensare, spanjorer, holländare och tyskar som kommer med flyg till Labuan bajo, på västra sidan av ön Flores, där de kliver ombord på en chartrad träbåt med full besättning, som tar dem med på en tvådagars guidad tur för att leta efter komodovaraner och dyka.

Det är en magisk upplevelse att tuffa runt bland de grönklädda kullarna i Komodos Nationalpark.

Tillbaka på båten väntar frukost, men först ett välbehövt dopp. Vi hoppar i det klara vattnet direkt och från däck och tar oss upp igen via båtens stege i trä. Medan badkläderna hänger på tork njuter vi av färsk frukt och rostat bröd. Samtidigt lättar båten ankar och tuffar vidare på det kristallblåa havet. Efter någon timme kliver vi iland igen. Det är dags att utforska ön som har gett parken sitt namn, Komodo Island, verklighetens Jurassic Park och hem till ett tusental av parkens totalt cirka 5 000 Komodovaraner, Komodo dragons. Tre rangers, parkvakter tillika bodyguards, möter upp oss och ger instruktioner; inga höga rop eller för mycket prat, släng inget på marken, ta inget annat än bilder, håll ihop gruppen och gå på led. En ranger går alltid först, en i mitten och en längst bak.

Komodovaranen är världens största ödla och kan bli upp till tre meter lång och väga 90 kilo. De är köttätare men sväljer sitt byte levande och äter det mesta som kommer i deras väg – vattenbuffel, orm, hjort och vildsvin. De drar sig inte för att äta människor om de känner sig hotade. Chefsrangern Darman berättar att det för några år sedan var en incident där ett barn i en närliggande by blev uppätet. Det gäller med andra ord att hålla sig lugn och respektera reglerna. Alla rangers är utrustade med en stav med en klyka i ena änden som de kan använda om drakarna går till anfall. För att bli en ranger måste man vara 18 år fyllda och genomgå en sexmånaders utbildning. De flesta kommer från byn på ön eller från grannön Rinca.

Vi går tillsammans på rad längs med stigen som är kantad av grönska. Värmen är tryckande och får luften att dallra. Jag känner mig småpirrig och även om jag gärna vill se en livs levande varan, är jag samtidigt en aning rädd. Jag håller mig långt fram i ledet, nära förste rangern Darman, för säkerhets skull.

Komodovaranen är världens största levande ödla och lever i det vilda i Komodos nationalpark.

Eftersom det handlar om vilda djur finns det aldrig någon garanti att få syn på någon, men vi har tur. Efter bara några minuter ser vi hur en mindre varan springer in bland träden framför oss. Under ett skjul vid stranden ligger en fullvuxen varan och jäser. Den är extra rund och guiden berättar att hen troligtvis precis har fått sig något att äta. Vid ”vattenhålet” där öns andra vilda djur samlas för att dricka vatten, ligger två vuxna drakar alldeles blixtstilla. Det är mitt på dagen och värmen gör dem trötta. Flera i sällskapet går farligt nära för att ta kort på djuren, och fota sig tillsammans med dem. Själv håller jag mig på avstånd. Det är vi som är på besök i deras naturliga ”habitat” och inte tvärtom. De flesta guider delar den uppfattningen och ser till att ingen kommer för nära, men ibland tar lusten att tillfredsställa turisterna över. När vi några timmar senare befinner oss på Rinca Island på jakt efter fler Komodovaraner, hittar vi ett helt gäng vilandes vid foten av en rangerstation. De ligger alldeles stilla, till synes ointresserade av omgivningen. Det är flera grupper som står och tittar på dem när en ranger plötsligt slänger ut några matbitar till drakarna som genast reser på sig och roffar åt sig maten. Det går snabbt och på bara några sekunder pumpar adrenalinet hos de flesta runtomkring som med spänning väntar på att få se ett slagsmål, redo med kamerorna i högsta hugg. Själv känner jag mig olustig till mods och drar mig därifrån. Det fantastiska med vilddjurslivet är just att det inte kan styras, det sker på djurens egna villkor och därför är det också essentiellt att inte lägga sig i det. Föreställningen som utspelar sig framför våra ögon är ett bevis på den sköra relationen mellan utbud och efterfrågan. Turisterna vill åka härifrån med häftiga berättelser och guiderna vill ha nöjda kunder. Frågan är vem som vinner.

Komodos nationalpark ligger i hjärtat av den indonesiska skärgården och är upptagen på Unescos världsarvslista.

Komodos nationalpark har i en global omröstning blivit framröstad som en av världens ”sju nya naturliga underverk” och utöver komodovaranerna lockar livet under vattenytan. Vi lägger ankar på lämpligt avstånd (för att inte förstöra korallerna) från Pink Beach som är paradiset personifierat. Den rosaskimrande stranden får sin färg från små mikroskopiska djur som lever på korallerna, och som när de dör sköljs upp på stranden och blandar sig med den vita sanden. Jag hoppar i direkt från båten och upptäcker en hel värld av exotiska fiskar i olika färger och former under vattenytan.

Pink Beach ligger i Komodos nationalpark och vattnet här bjuder på fantastisk snorkling. Bild: Linda Larsson

Dagen innan snorklade vi precis i utkanten av parken där alla båtar lägger ankar tätt intill stranden, och skillnaden är slående – där var korallerna blekta och fiskarna få – här är det som att flyta runt i ett enormt akvarium fullt med koraller, papegojfiskar och clownfiskar. En lejonfisk svävar majestätiskt framför mig.

Det är lätt att glömma bort tiden i vattnet och efter ett tag ropar Victor och Andy på oss. Tidvattnet är på väg och jag simmar runt revet och låter mig föras framåt med strömmen. Ett dygn har snart passerat sedan vi steg ombord på båten i Labuan bajo och det är dags att bege sig tillbaka. Vi lägger oss på däck och njuter av dagens sista solstrålar. Ett delfinstim gör oss sällskap en bit på vägen innan de dyker ner under ytan och försvinner ur vårt blickfång. Det har varit ett minst sagt magiskt dygn. Att vara ute till havs, mitt i naturen långt bort från allt vad civilisation och uppkoppling heter påminner mig om naturens skönhet och skörhet och viket ansvar vi har för att bevara allt det vackra vi drömmer om att se.

Text och bild: Hanna Anfelter

Editors Note 1: Texten är ett utdrag från ett reportage som publicerades i tidningen RES i september 2017 och bygger på en pressresa som jag deltog i för tidningens räkning tillsammans med Indonesiska ambassaden och Emirates Airlines.
Även om resan inte skedde under Reform Travels flagg, klimatkompenserade jag för flyget via Myclimate.

Editors Note 2: Båtturerna avgår från Labuan Bajo. Priset varierar men ligger på runt 300 dollar och inkluderar alla måltider plus dryck, exklusive en inträdesavgift till parken som betalas separat och som går till bevarandearbetet av parken. Läs mer på komodonationalpark.org. Den klassiska träbåten som vi åkte med hade ett umgängesdäck och 6 hytter. Tanken är att de rymmer två personer vardera men det är trångt och varmt och så flera på vår tur valde att sova på övre däck. Vad jag vet finns det ännu ingen aktör i området som har ett uttalat hållbarhetsarbete, men med det sagt var våra guider medvetna om hållbar turism och som framgår i reportaget, gör det vad de kan. Ett besök i parken bidrar som sagt med inkomster till guider och rangers som kan leva på turismen. Den största näringen i dag är dock fiske och tyvärr sker det fortfarande en hel del “fulfiske” i vattnen där fiskare utifrån kommer in i parken och fiskar med bombmetoden vilket får förödande konsekvenser för korallreven och det marina livet. Men ju mer man ökar kunskapen om hållbar turism och vinsterna som turismen kan ge istället för fisket, desto mer motverkar man tjuvfiske och ohållbara fiskemetoder. Innan du bokar, ställ frågor och ta gärna reda på så mycket som möjligt hur arrangören ser på turismen, bevarandearbetet, sopor, deras ansvar för att hålla parken ren, respektera djuren etc. Det är genom att fråga som vi på lång sikt kan bidra till en förändring. 

Tags:

  • Show Comments (2)

  • Agneta Anfelter

    Såå välskrivet! Tack!

    • reform

      Tusen tack själv, för att du läser och för fin kommentar!

Your email address will not be published. Required fields are marked *

comment *

  • name *

  • email *

  • website *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

You May Also Like

Misool – ett ekoparadis i Indonesien

I vad som sägs vara världens vackraste dykvatten, strax söder om ekvatorn i ett ...

Upptäck det gröna Bali bortom stränderna

Indonesiens mest kända ö Bali lockar resenärer på jakt efter sol, bad och surfing ...