Allt går som på räls, både bokstavligen och i verkligheten. Vi stannar till i Paris på vägen ner och i Montpellier på tillbakavägen från Banyuls-sur-Mer, den gamla fiskebyn vars historia berättar om smugglare som gömde stöldgods i grottor längs kusten och där några passionerade företagare verkar i en hållbar anda.
Min dotter tittar ut över den tyska landsbygden som flimrar förbi. Med rufs i håret och nyvaken blick sträcker hon på sig långsamt, som en katt. Det är tidig morgon och tyst i vår hytt förutom lite mummel från korridoren samt vagnarnas dunk mot rälsen. Hon sitter stilla en lång stund, sedan vänder hon sig om emot mig med ett stort leende på läpparna och säger ”mamma, jag älskar att resa”.
Det här är hennes fjärde tågluff och van som hon börjar bli gjorde hon sig snabbt hemmastadd i sovkupén kvällen innan. Knappt har tåget rullat ut från Stockholm central innan middagen är uppäten och hon kryper ner i sängen och knackar godnatt till hennes bror och pappa som sover i kupén bredvid. Snart hörs ett snusande från överslafen i takt med tågets vaggande.
Enligt tidtabell kommer vi fram till Hamburg. Här möts vi av en lika regntung himmel som den vi lämnade efter oss i Stockholm, men det gör inget. Efter en frukost på stationsbageriet där kön ringlar sig lång, rullar vi vidare mot Paris.
Ett dygn i Paris på vägen till havet
Vi har lyckats få rum på samma hotell som under första tågluffen 2018 och det känns lite som att komma hem när vi kliver innanför dörren och ställer av oss väskorna. Barnen rusar direkt till ”deras rum” där allt är sig likt. Spartanskt inrett med en säng, ett bord, en stol och från vars fönster toppen av Eiffeltornet skymtas.
Det är försommar och mitt i fotbolls -EM så vi ger oss ut direkt ut igen för att hitta någonstans att äta och kolla match. Den unge kyparen på brasseriet på gågatan blir märkbart glad när han hör att vi är från Sverige. Det visar sig att han pluggar datateknik i Jönköping och är hemma och jobbar under sommaren.
Mätta och nöjda (blev vinst för Frankrike) tar vi en sväng i kvarteret och hamnar av en slump utanför Giacomettis ateljé som håller öppet hus just ikväll, och det bjuds på mat och dryck. Denne schweiziske konstnär bodde och arbetade i Paris i många år. Med ett glas bubbel i handen tittar vi på några av hans karaktäristiska trådsmala bronsstatyer och skisser i den ljusa lokalen i sällskap av konstintresserade parisare.
En heldag på stan i Paris
Eftersom alla är av den gemensamma åsikten att Paris alltid är en bra idé, har vi planerat in en heldag i franska huvudstaden på vägen ner till Medelhavet. Utrustade med bra promenadskor och bussbiljetter hinner vi med allt från en obligatorisk bild framför Eiffeltornet i full förändring inför OS, en sväng på Champs Elysées (vilket vi dock snabbt ångrar bland all kommers) förbi Sacré Coeur till second hand -shopping. En dag går fort och mer tid önskas, men samtidigt längtar alla till sol och bad.
Rullar vidare från Paris till Medelhavet
Efter en klassik fransk frukost på hotellet bestående av en korg med baguette croissanter, smör och marmelad, tar vi TGV-tåget ner till Medelhavet och slutstationen Banyuls-sur-Mer. En gammal fiskeby, intill berg och hav, med cirka 4 000 året runt boende, inte långt från spanska gränsen längs den välbesökta Côte Vermeille, som lockar tusentals besökare under högsäsong.
Grannstaden Collioure, utsedd till Frankrikes vackraste stad 2024, vinner den lokala popularitetstävlingen vilket anas då majoriteten av resenärerna från Perpignan kliver av här. I Banyuls stiger en handfull av.
Lugna dagar bland gröna berg och blånande hav
Vår franska värd möter upp oss intill ett stenhus med blå port i backen nedanför stationen. Den hyrda lägenheten visar sig vara över förväntan, två våningar, varsitt rum till barnen, ett utrustad kök och framförallt en takterass med panoramavy över det glittrande havet och svalorna som flyger över hustaken.
Skavet med Airbnb håller jag för mig själv, vilandes i att allt inte kan vara perfekt. Värden är i alla fall fransman och bor själv i byn där livet går sin gilla gång för det mesta obekymrat av de turister som är på besök. Lägenheten tog han över efter sina föräldrar när de gick bort.
Dagarna tillbringas för det mesta på en stenstrand ackompanjerade av vågornas skvalp. En klippkant ger välbehövlig skugga. Historien förtäljer att kustens klippor och grottor var ett idealiskt gömsle för stöldgods som smugglades mellan Frankrike och Spanien under två århundraden. I dag är det dock främst vin och turism som bringar ekonomi till byn.
Banyuls-sur-Mer lokala eldsjälar har annat fokus än turister
Men alla gillar inte turister. Det får jag förklarat för mig en kväll vid en aperitif på en hål i väggen-bar några gator bortom strandkommersen. Lucio kommer från Lyon men blev banyulenc för några sedan och driver nu Café Coves. Tillsammans med några andra eldsjälar gör han det på sitt sätt oavsett andras önskemål, tycke och smak. Det viktigaste är livsglädjen och den lokala samverkan. Menyn består av smårätter tillagade på säsongens lokala råvaror som bäst sköljs ner med traktens naturviner.
– Den som önskar läsk eller halvfabrikat ombedes vänligt men bestämt besöka en annan adress, säger Lucio med eftertryck.
Hantverksbröd och andra lokala specialiteter
Brödet kommer från det lilla ekologiska bageriet några gator bort, dit vi också går varje morgon för att handla frukostbrödet. Bagaren och ägaren Caroline Fernandez förklarar att hon enbart bakar med kulturspannmål från lokala kvarnar och att syftet med bageriet är dubbelt, dels vill hon att fler ska äta gott och hälsosamt bröd, dels vill hon öka medvetenheten om etisk och hållbar matproduktion och i längden bidra till en mer välmående planet.
En kväll när vi äter små hantverkstapas tillagade på lokala råvaror på restaurangen intill hennes pappas naturvinkällare börjar bagardottern och min leka. De talar inte varandras språk men lyckas kommunicera med gester och lite google translate.
Kastellansk festival vid strandpromenaden
Längs strandpromenaden pågår en festival och lokalborna dansar till tonerna av katalansk musik medan det på torget intill sker ett mänskligt tornbygge, en sk Castell. Utsett till Unescos världsvarv är det en anrik kastellansk tradition där människor bygger levande torn i olika höjder. Det är minst sagt imponerande. En man som står bredvid mig i folksamlingen ser min förskräckta min då en tjej inte äldre än min dotter klättrar uppåt i människotornet som sträcker sig flera kroppar upp.
– Ingen fara, säger han. De övar året om och vet vad de gör.
Skyddad flora och fauna på havsmuseet Biodiversarium
En morgon vaknar vi till en gråtung himmel och passar på att besöka Biodiversarium, ett till lika delar marint museum som forskningscenter knutet till Sorbonneuniversitetet. I entrén står en installation i formen av en fisk fylld med plastflaskor för att uppmärksamma besökarna på den alltmer ohållbara plastsituationen i haven. Havsbandet utanför Banyuls- sur-Mer är en del av den marina nationalparken ”Golf du lion” som sträcker sig förbi Perpignan och Leucate i norr ner till Cerbère i söder.
Akvarier visar en del av dess skyddade flora och fauna i hopp om att sprida kunskap och medvetenhet om vikten att värna det vackra som lever under ytan. Det som inte alltid syns, men likväl spelar en ovärderlig roll i ekosystemet. En ensam bläckfisk fångar vår uppmärksamhet. Han verkar sällskapssjuk och det är svårt att slita blicken från honom. Likadant med maneterna i ett annat akvarium som svävar långsamt, nästan hypnotiskt och håller oss fastnaglade vid rutan en lång stund.
Byter sol och bad mot stadspuls i Montpellier
Nästa dag skiner solen igen och det har blivit dags att packa ihop. Någon annan familj ska flytta in. På hemvägen stannar vi till några nätter i ett varmt Montpellier där hettan får luften att dallra. Vi checkar in på ett ekohotell intill tågstationen med gångavstånd till det mesta. Under två dagar strosar vi runt bland de smala gränderna med ljusa putsade fasader. Vi äter på små lokalägda, familjära restauranger, shoppar second hand, kikar in i en av världens äldsta läkarfakultet och doftar på blommorna i den botaniska trädgården. Sista kvällen ser vi Frankrike förlora i Em-finalen tillsammans med tusentals ömsom förväntansfulla, ömsom besvikna fans på ett av stans många torg.
Tacksamhet och vemod går hand i hand när vi lämnar södra Frankrike och rullar norrut. Det är tur vi förflyttar oss långsamt så själen hinner med, men som min dotter säger på nattåget hem, “önskar vi var på väg ut i Europa, inte på väg hem”.
Text och bild: Hanna Anfelter
Show Comments (0)