Rosa flamingos, kritvita stränder och azurblått hav. Bilden av Aruba är paradiset personifierat och ön lockar två miljoner besökare per år. Jag åker hit för att ta del av den lokala maten och det lokala livet vilket visar sig vara en utmaning med en lokalbefolkning på drygt 110 000 som delar sin vardag med turisterna.
Det finns fyra flamingos på Aruba. Fyra stycken som lever på en privat hotellö. Deras vingar är avklippta så att de inte ska kunna ta sig därifrån. För turisterna förväntar sig att se flamingos på Aruba. De ger många likes på Instagram. Saken är bara den att de fotogeniska fåglarna egentligen inte finns på Aruba, de är importerade. Som i princip allting annat på ön med smeknamnet ”One Happy Island”. Jag åker hit tillsammans med ett gäng europeiska journalister för att ”äta som en lokalbo och leva som en lokalbo”, något som visar sig vara en utmaning där i princip allt är anpassat för turister.
Ett starkt ljus som skär in genom draperierna, följt av ett hejdundrande muller, väcker mig mitt i natten. Jag ligger nedbäddad i en dubbelsäng, mör efter en lång flygning och det tar ett tag innan jag förstår vad det är som händer. Trött som jag är somnar jag om. Vaknar igen en timme senare av ännu starkare blixtar och dunder. Regnet öser ner. Ovädret är så intensivt att det känns som att blixten ska slå ner i rummet.
Jag tittar på klockan, hon är sex på morgonen arubansk tid. Om en timme är det dags att äta frukost. Utomhus. Jag ringer till hotellreceptionen och frågar hur det är där ute. Han säger att jag inte behöver oroa mig. Ovädret är på väg bort och det ska bli fint väder. Men han är glad att det regnar. På Aruba skiner alltid solen och nederbörden är sparsam. Två dagars regn på ett år om de har tur. Under min första natt på Aruba kom hela årets skörd.
Reklambilden av Aruba med kritvita stränder, klarblå himmel, en färgstark kultur och gästvänliga människor, motsvarar inte riktigt mitt första intryck av den populära semesterön. Istället möts jag av en gråtung himmel, gapiga amerikaner och en irriterad frukostvärdinnna som snäser surt åt mig att frukosten minsann inte är öppen än, när jag kommer tidigt första morgonen.
Men bilden ska komma att nyanseras en aning under resans gång. Efter någon dag skiner solen igen, vattnet är turkosblått och människorna glada och välkomnande. Vi bor i envåningsområdet intill den berömda stranden Eagle Beach, utsedd till en av världens vackraste stränder. Här är hotellen låga och mindre till skillnad mot höghusområdet vid Palm beach där de internationella hotellen tävlar om vem som är störst och bäst.
På stranden är det full aktivitet redan från tidig morgon då turister och lokalbor är ute på sin joggingrunda eller promenad. En av de bästa tiderna när allting vaknar och solen ännu inte är brännande het. Eftersom frukosten ännu inte börjat passar jag på att ta en sväng längs strandkanten. Jag plockar upp plastmuggar och cigarettfimpar som turister lämnat kvällen innan för att undvika att det hamnar i havet. Aruba är dock förhållandevis en ren ö, och hotellet jag bor på, Amsterdam Manor Beach ordnar en dag i veckan strandstädardagar för gästerna.
Jag har flugit i drygt femton timmar, från en tidszon till en annan, orsakat en hiskelig massa utsläpp för att få en inblick i Arubas hållbarhetsarbete. För att upptäcka det lokala köket och det lokala livet, men det blir inte riktigt som jag föreställt mig. Aruba ligger cirka 17 kilometer från Venezuelas kust. En ökenö med begränsad växtlighet. I princip allt importeras, med undantag från mango, papaya, färsk fisk och dricksvattnet. Det finns ingen som helst anledning att köpa vatten på flaska. Öns dricksvatten är rent och smakar riktigt gott.
Vad gäller det lokala livet är det så tätt sammanflätat med turismen att det är svårt att skilja dem åt. 2 miljoner turister per år. 89 procent av inkomsterna kommer från turismen och är inte bara öns försörjning utan har också har kommit att bli en del av deras samhällsidentitet.
Arubanerna lär sig tidigt att leva med turisterna och de flesta pratar fyra språk, det officiella språket papiamento, nederländska som är det administrativa språket samt engelska och spanska. För en ö i en sådan beroendeställning av turismen är det svårt att hitta kritiska röster, och även om jag tycker mig ana att de finns, får jag aldrig ifatt dem.
Jag försöker läsa på innan jag åker och ställer frågor till alla jag möter på plats. Hur det är att bo på Aruba, leva sida vid sida med turister, vad gör Aruba speciellt, sociala utmaningar, hur ser de på relationen till turisterna, på utvecklingen av turismen, hållbar turism – och alla svarar ungefär samma sak – att de är så vana med turisterna att de inte tänker på dem. Att de är beroende av turismen och anpassar sig efter den. Det är en märklig känsla, att befinna sig på en plats där det inte verkar finns några motsättningar alls. Inga samhällsproblem eller intressekonflikter.
Arubas historia sträcker sig över århundraden, från gamla Caiquetio-indianska rötter och spanskt och nederländskt styre till dagens status som en riksdel av Nederländerna. Öns slogan ”One Happy Island” kommer från den mångkulturella samlingen – nittio nationaliteter och cirka 40 olika religioner bland de 120 000 invånarna som alla lever i harmoni med varandra. Det finns knappt någon arbetslöshet, ingen kriminalitet och utbildningsnivån är hög.
Till skillnad från de flesta andra platser jag varit på i världen, där det ibland känns som vattentäta skott mellan turister och lokalbefolkningen verkar allt vara för alla här. Och det är kanske det som är det lokala livet på Aruba – mixen och blandningen av olika kulturer, turister och lokalbor sida vid sida.
Några ställen sticker ändå ut som mer lokala än andra på ön och den mest autentiska upplevelsen får vi på Zeerovers, en restaurang precis intill havet i det lilla fiskesamhället Savaneta. Hit kommer fiskebåtarna tidigt på morgonen med sin dagliga fångst. Fisken rensas på plats och säljs direkt över disk för att ta med sig eller äta på plats. Den serveras friterad med stekta bananer och pommes frites. Stället är populärt och turisterna äter sida vid sida med öborna på verandan vid vattnet, alla där för att njuta av god mat och en kall Balashi- den lokalbryggda ölen.
Stämningen är familjär och servicen vänlig. Vi är här innan lunchrusningen och slipper kön, som ringlar sig lång när vi är mätta och belåtna.
Ett annat ställe med genuin lokal känsla är Local Store, en bar och restaurang intill vägen, byggd av återvunnet trä. Menyn är enkel med burgare och sallader men här äter jag den godaste funchin på hela resan, en lokal rätt bestående av friterad polenta toppad med goudaost. Till min glädje finns det även en vegetarisk bönburgare på menyn.
På eleganta Papiamento, en anrik restaurang inhyst i ett 126 år gammalt arubanskt ”cunucuhus” med tillhörande prunkande trädgård, hittar jag äntligen en rätt på menyn som består av lokala råvaror – lokalt odlade champinjoner gratinerade i ugn som smakar ljuvligt.
För det är en utmaning att hitta lokalodlade råvaror på menyerna.
Det som brukade vara den lokala maten på Aruba – iguanasoppa – är idag förbjudet att äta, och det känns som att maten har anpassats efter turisterna önskan snarare än deras egen. Det finns många holländska restauranger vilket inte är så konstigt med tanke på historien. Andra matinfluenser kommer från det kubanska och jamaicanska köket. Även det italienska och franska köket erbjuds lite varstans, men det passar inte riktigt in med en risotto under den karibiska solen.
Flera restauranger erbjuder vegansk meny men det gäller att fråga, för det är inget de skyltar med. En kväll provar jag the ”vegan catch of the day”, dagens veganska fångst- En vegansk fiskfilé med krispiga grönsaker. Den är helt okej och eftersom det inte är lätt att få information om fisket på Aruba, hur fisket bedrivs, hur haven mår med mera känns det bra att varva med veganska och vegetariska rätter, även om de består av importerade råvaror.
Aruba är i första hand en ö för turister. Det är svårt att fånga öns själ, vi försöker som sagt genom att äta som lokalborna men då allt verkar anpassat mer för besökarna, och lokalbefolkningen lever sida vid sida med dem utan att verka bekymrade, är det inte helt lätt att greppa vad som är vad.
Jag ser mycket jag inte tycker om eller förstår under mina dagar här. Men jag möter också människor som försiktigt pratar om turismens alla sidor, positiva som negativa och som vill driva på en positiv förändring. I San Nicolas, Arubas andra största stad efter Oranjestad, drivs ett intressant projekt. Målet är att förvandla staden från en spökstad – många flyttade härifrån när stadens stora arbetsgivare, ett raffineri, lads ner – till en kreativ hub med muralmålningar, modevisningar och konstutställningar.
I den vackra nationalparken Arikok, som täcker cirka 18 procent av ön och är skyddat område, tycker jag mig förstå att det finns dem som är emot karavanerna av fyrhjulsdrivna jeepar. Fordon som både låter mycket och förorenar och som tillåts köra omkring från morgon till kväll i parken. Men det är inget som någon talar högt om. Man är rädd att det ska skrämma bort turisterna. Själv deltar jag i en guidning till fots där vi får lära oss mer om parken och naturen runt omkring. Vi får smaka den lokala kaktusfrukten och lyssnar till fåglarnas kvitter. Rogivande.
Sedan 2017 råder ett förbud mot plastpåsar på ön – läs mer här – och under 2020 förbjuds engångsartiklar i plast. Nästan 40 procent av elförsörjningen kommer från förnybara källor, vid flygplatsen finns en solcellspark och i Arikok nationalpark står en vindkraftspark- och visionen är att bli fossilfria inom tio år.
Flera hotell arbetar efter hållbara riktlinjer, inklusive hotellet vi bor på. De är Earth Check-certifierade och gör vad de kan för att ta ansvar för miljön och det lokala samhället. Samtidigt åker jet skies i full fart på havet, flygplanen flyger kors och tvärs och gäster lämnar plastmuggar och cigarettfimpar på stranden. Det är så dubbelt.
För att förstå ett land behöver det ses och upplevas. Du kan inte läsa dig till allting. Och vill du driva förändring behöver du vara med och jobba tillsammans, inte emot. Jag tvekade länge innan jag tackade ja till resan men jag ångrar inte att jag åkte. Det är först nu jag förstår Arubas utmaningar och kan inspirera till ett mer hållbart resande till den populära semesterön.
Text och bild: Hanna Anfelter
Mer information om Aruba på Arubas hemsida
Editors Note: Artikeln är skriven efter upplevelser och intryck från en pressresa i samarbete med Aruba Convention Bureau som stod för transport, boende, mat och dryck. Övriga kostnader har Reform Travel stått för själva (inklusive klimatkompensation för flyget) och alla åsikter är skribentens egna.
Show Comments (0)