Förra våren var jag på Bali i samband med en reportageresa i Indonesien. Efter att först ha rest i landets mindre kända delar blev det en omställning att komma till den turisttäta ön. Här är några reflektioner som jag bär med mig.
The Sacred Monkey Forest – heliga apskogen vid Ubud
Den heliga apskogen i Ubud är en av Balis mest besökta platser. Hit kommer både turister och balineser för att besöka templet och se aporna. Det är också tradition att balinesiska brudpar fotograferas här inför sitt bröllop.
Skogen är hem för vilda apor som rör sig fritt bland besökarna. I de flesta fall bryr de sig inte nämnvärt om människorna. Jag var där en kort stund, fascinerades av de stora träden men kände mig samtidigt obekväm – aporna upplevdes som oberäkneliga.
Vid ingången finns tydliga skyltar om att aporna varken ska röras eller matas, men reglerna respekteras inte alltid. Turister tar med sig mat och lockar djuren i jakten på den perfekta selfien. Det är lätt att glömma att aporna är vilda djur och kan bli aggressiva när de störs. Att betrakta dem på avstånd är inte bara ett råd, utan en nödvändighet.
Kopi Luwak – “bajskaffe”
På Bali kan du också stöta på världens dyraste kaffe: Kopi Luwak. Kaffet görs av bönor som passerat genom palmårdens matsmältningssystem. Det fick stor internationell uppmärksamhet efter att ha omnämnts i Oprah Winfrey Show 2003, och på vissa platser kan en kopp kosta uppemot 100 dollar.
Vid ett besök på ett kaffekooperativ utanför Ubud drack jag själv en kopp. Först i efterhand, när jag läste på mer, förstod jag kaffets baksida – och ångrade mitt val. Under besöket passerade vi burar där djuren hölls. Jag reagerade på att de var instängda, men föll ändå för berättelsen om kaffets exklusivitet.
Senare tog jag del av rapporter från bland annat forskare vid Oxfords universitet och organisationen World Animal Protection, som undersökt djurhållningen på Kopi Luwak-plantager på Bali. Resultaten visar på omfattande djurplågeri: trånga burar, ståltrådsgolv och en ensidig diet bestående nästan uteslutande av kaffebär.
Tony Wild, kaffeimportören som introducerade Kopi Luwak i västvärlden på 1990-talet, tar i dag avstånd från produkten och varnar för att dricka den. Han menar att det i praktiken inte finns något hållbart eller etiskt producerat Kopi Luwak i kommersiell skala.
Jag kommer aldrig ta en till klunk.
Uluwatu, kecakdans och turistcirkusen
Den balinesiska kulturen är starkt präglad av hinduismen, och dansen är ett viktigt uttryck för berättelser och traditioner. Kombinationen solnedgång vid Uluwatu-templet och en kecakdansföreställning låter magisk – och hade också kunnat vara det.
Redan vid parkeringen möts vi av trängsel. Därifrån rör sig stora mängder människor mot templet. Apor hoppar längs vägen och försöker stjäla solglasögon och andra lösa föremål, till turisternas skräckblandade förtjusning. Väl framme är det svårt att ens hitta en plats att stå på. Kamerablixtar avfyras oavbrutet mot templet som reser sig dramatiskt över havet.
När solen närmar sig horisonten börjar föreställningen. Kecak är en dansform som bygger på rytmisk sång och kroppsljud, utan instrument. Berättelsen hämtas ur det episka Ramayana och framförs varje kväll för en publik på över tusen personer.
Upplevelsen hade kunnat vara stark, men förlorar i intensitet när fokus hamnar mer på dokumentation än närvaro. Människor rör sig in och ut, kameror blixtrar och stämningen blir splittrad. Vår guide berättar att dansen från början utfördes utan publik, men började iscensättas i takt med turismens tillväxt. Med facit i hand kan man fråga sig om det var rätt väg att gå.
Bortom turiststråken
För mig gör sig Bali bäst bortom de mest trafikerade platserna. På landsbygden finns fortfarande områden där tempot är lugnare och mötena mer genuina, platser där behovet av inkomster från turism kan vara som störst.
Till en sådan plats ska jag själv bege mig längre fram i vår.
Balansen är svår. Och just därför behöver vi som reser stanna upp, reflektera och ibland välja bort.
/Hanna
Läs också: Det gröna Bali bortom stränderna
Show Comments (0)