Påståendet att alla svenskar ”har rätt” till en årlig solcharter väcker känslor, men också frågor. För i en värld där 80 procent aldrig har flugit och klimatkrisen redan drabbar miljoner är det svårt att se solsemestern som en självklar rättighet. Frågan handlar snarare om vilket ansvar vårt resande kräver.
”Alla svenskar har rätt att åka på en charterresa till solen en gång om året.” Efter en ledartext i Aftonbladet (Aftonbladets ledarsida ) har debatten om svenskars flygvanor blossat upp igen. Och återigen missas kärnfrågan.
”Ingen svensk ska behöva skämmas för att vilja bada i Medelhavet”, hävdades det. Än en gång reduceras hela frågan till klimat och koldioxidutsläpp, och även om det är centralt är det långt ifrån hela bilden.
Svenskarnas klimatavtryck är ett stort problem. Vi behöver alla minska våra utsläpp, och ett mer ansvarsfullt flygande är en del av lösningen. Men när debatten låser sig vid svenskarnas ”rättighet” att åka på solcharter hamnar vi helt fel. Då missar vi de verkliga perspektiven.
En procent står för majoriteten av utsläppen
För det första: att resa är ingen rättighet. Det är ett privilegium. Som Jonathan Jeppsson påpekar i sin replik till Susanne Kierkegaards ledare har 80 procent av världens befolkning aldrig satt sin fot på ett flygplan. Samtidigt står omkring 1 procent av jordens befolkning för mer än hälften av alla flygutsläpp.
Mot den bakgrunden framstår påståendet att ”svenskar har rätt till en charterresa om året” som både verklighetsfrånvänt och respektlöst – inte minst gentemot dem som drabbas hårdast av klimatkrisens konsekvenser utan att någonsin ha bidragit till den.
Med privilegiet att kunna resa följer ett ansvar. En solcharter är knappast ett uttryck för det ansvaret. Det är snarare en ren självbelöning som i första hand gynnar solbrännan – och möjligen en redan välmående charterbolagsägare. (Jag spetsar till det, men poängen kvarstår.)
Läs också: Ägarskapet spelar roll
Det är skillnad på resor och resor
När ska debatten handla om det som faktiskt är relevant – vilket resande vi försvarar och vilket vi behöver förändra?
För det är skillnad på resor och resor. På turism och turism.
Vi kommer inte att sluta resa, trots klimatlarm och skuldbeläggande. Och det ska vi inte heller. Men tiden är förbi då vi kan gömma oss bakom formuleringar om ”rätten att resa till solen hur och när jag vill”. Vi vet för mycket i dag om orättvisor, exploatering och klimatförändringar för att blunda.
Den efterlängtade charterveckan är inte bara ”din välförtjänta paus från vardagen”. Den är också en del av en industri som länge präglats av kortsiktighet, små marginaler, snabba vinster och uttag på bekostnad av lokalbefolkning och natur.
Läs: Låt oss tala om hållbar turism
Jag längtar också till solen
Jag förstår längtan efter sol och hav. Den känner jag också – särskilt efter pandemiåren. Men den längtan ger mig inte rätten att resa hur som helst.
Resande handlar om mer än rekreation. Det handlar om möten, förståelse, utbyte och om att bidra, inte bara konsumera. Jag är ingen flygvägrare, och även om jag inte flugit på över tre år kommer jag med största sannolikhet att flyga igen. Det finns resor som är värdefulla och meningsfulla. Men dit hör inte nödvändigtvis den traditionella solsemestern.
Hållbart resande är krångligt men nödvändigt
Ja, hållbart resande kräver fortfarande mer jobb. Att boka tågresor genom Europa är komplicerat och experterna är överbelastade. Att hitta lokalägda hotell med schysta arbetsvillkor, klimatarbete, ekomat, minskat matsvinn och vettiga vatten- och energilösningar är inte alltid lätt.
Dessutom, att hitta rätt plats där man kan gå eller åka kollektivt – det tar tid och kräver engagemang.
Men med privilegiet att kunna resa följer också ett ansvar att göra just det: anstränga sig. Det blir sällan perfekt, men strävan i sig är viktig. Det är den vi behöver normalisera.
Läs också: Hållbart resande mer än miljö
Individer förändrar system
Självklart behövs systemförändringar. Men det betyder inte att individens handlingar saknar betydelse. Tvärtom. Det är individers val, krav och beteenden som i längden pressar fram förändringar i en bransch som alltför länge prioriterat snabb avkastning framför långsiktig hållbarhet.
Att resa hållbart är inte alltid det enklaste valet. Men det är det ansvarsfulla. Och det är fullt möjligt – om vi släpper idén om att charterresan till solen är en slags mänsklig rättighet.
Tillsammans reser vi till en bättre värld.
/Hanna
Show Comments (0)